Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om Gud Skaparen - 11. 4. Att nationerna och folken hafva af flere orsaker haft och ännu hafva skiljaktiga åsigter om huru denne Ende Guden är beskaffad - 12. 5. Att menniskoförnuftet kan, om det vill, af många orsaker i verlden fatta och sluta till, att det är en Gud, och att Han är En
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
misshälligheter, irrläror och religionssöndringar. Den andra orsaken
är den, att den naturliga menniskan icke kan fatta och
tilllämpad på sig sjelf något om Gud, utan blott det som angår
verlden; derför är det också en ibland den kristna kyrkans
lärosatser, att den naturliga menniskan är motsatt den
andliga och att de, som af Ordet (eller) från någon annan
uppenbarelse fått kunskap om, att det är en Gud – hafva varit
och ännu äro af skilda åsigter angående Guds väsen och Hans
enhet. De, hos hvilka själens syn varit beroende af kroppens
sinnen, och som likväl velat se Gud, hafva derför gjort
sig beläten af guld, silfver, sten eller trä, för att under dem
såsom synliga föremål tillbedja Gud, under det att andra åter,
som på grund af sin religion förkastat afgudabilder, hafva
föreställt sig Gud under bilden af solen och månen och
stjernorna och af hvarjehanda ting på jorden. Men de, som trott
sig vara visare än den allmänna hopen, men som likväl
förblifvit i sitt naturliga tillstånd, hafva från Guds omätlighet
och allnärvarelse, då Han skapade verlden, erkänt naturen som
Gud, somliga i dess innersta, andra i dess yttersta former.
För att söka skilja Gud från naturen hafva några uttänkt
något det allra allmännaste, hvilket de kallat verldsalltets
väsen (ens universi), men emedan de icke veta något mer
om Gud, så blifver detta väsen för dem ett förnuftsting,
som icke har någon betydelse alls. Hvem kan icke begripa,
att kunskap om Gud är en spegel af Gud, och att de, som
ingenting veta om Gud, icke se Gud i någon spegel, som är
vänd emot ögonen, utan i en omvänd spegel eller på dess
baksida, som betäckes af qvicksilfver och svart lim, och som
ej återkastar bilden utan qväfver den. Tron på Gud inflyter
i menniskan genom en förutgående eller inre väg, som är
från själen till de öfre ängderna af förståndet, men
kunskaperna om Gud inflyta genom en efterföljande (yttre) väg,
emedan de inhämtas ur det uppenbarade Ordet, af förståndet
medelst kroppens sinnen; dessa inflytelser mötas då i midten
af förståndet, och der blifver den naturliga tron – som
egentligen blott är en öfvertalelse – till andlig tro, hvilken är
sjelfva erkännandet. Derför är det menskliga förståndet likasom
en bank, der vexlingen sker.
12. V. Att menniskoförnuftet kan, om det vill, af många
orsaker i verlden fatta och sluta till, att det är en Gud, och att
Han är En.
Denna sanning kan bestyrkas genom otaliga ting i den
synliga verlden, ty hela verldsrymden är såsom en skådeplats,
der vitnesbörd oupphörligen framställas om, att det är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
