Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- G
- GÄT ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gärlös, id. Kl. Gälös, knarrig egensinnig. Ög.;
2) vårdslös. Nk.,vg. Gia-lös, ricklig, lös i
fogningar; om vagnar o. d. Vg. D. dial. gieløs,
geiløs, ostyrig, tygellös (Mlb., DL. 159); fht.
këtilôs; mht. gët-lôs, amens, furens.
Gea-viller, adj. ostadig, ombytlig till
sinnet, som ej vet hvad han vill. Vg,,nk.
Gäviller, id. Hl. Gärvill, id. Vm.
Gäalöshet, f. ostadighet (till sinnet). Sm.
(enl. L–—n).
Gäten, adj. 1) fintlig, påfinningsrik; 2) som
kan spå. Sm.
Gätt, på gätt, adv. på en slump, på måfå.
”Göra på gätt”. Ul.,vg. Fsv. gæth, gissning.
St. Rimkr. s. 11: ”thet veet jak ey, vthan pa
gäth”.
Gätta, f. gåta. Sk. (St. Åsbo). Fn. geta, f.
gissning.
GÄTA [gjäta] 3 (pr. gjät, pl. gjätum, ipf. gat,
pl. gatum, sup. gjätiđ), v. a. säga, berätta,
nämna, omtala. ”’An ar gjätið um äd”, han har
omnämnt, omtalat det, ”Gjät um äd jässn!” tala om
det än en gång! stickord till den, som ofta
traggar om en sak. Dl. (Elfd., Åsen, Våmh.). Gjäta
(ipf. gat, sup. gettä), v. a. id. ”Hä jär mykke
gettä om den karn”, det är mycket berättadt om
den mannen, han är namnkunnig. ”Han gat int
om ä”, han sade intet derom. ”Hä jär na vodt
gettä om den saka”. Vb.,nb. (Lule, N. Calix). Af
den språkliga jemförelsen vid gäta 2 visar det sig
att i fornnordiskan det egentligen är ett och
samma verb. I fornsvenskan, likasom i nuvarande
riksmål och våra munarter, har det sönderfallit i
skilda bemärkelser. Fsv. gæta, v. a. med
genitivus: erinra sig, omtala. VGL.: ”giättit”, erinradt,
omtaladt. Alex. M.; deraf forgæta, v. a. förgäta,
förglömma. S.S. 1, 97 (= fe. forgëtan; nht.
vergessen; e. forget); ns. güten, v. a. förkunna förut,
varna (B.W.B. 5, 382); jfr skr. gad, tala, säga
(Bopp, gloss. sanscr. 100); pol. gadaé, tala; ir.
gadh, röst: vox.
Gidde, f. underrättelse, kunskap, spaning.
”Höra gidde”, höra af någon eller något. Bhl.
(Foss.).
Gåt (def. -on), f. rolig historia, sqvaller. Fl.
(Öb.). Gåtä (def. gåta), f. berättelse, saga. Mp.
Gäten, adj. 1) namnkunnig, berömd. ”Han
ä så gäten å sej”. Vg.; 2) omtyckt. Vg.
(Marks h.).
Vi-gäten, adj. vidt namnkunnig. Vg.
(Skarab.).
GÄTNING, f. behag, tycke. ”Ät om dä ä i er
gätning”, ät om det behagar er. Vl. Gättning,
gattning, f. sinne, tycke, hog. Sm. (Vestbo). Fsv.
gætnader, m. behag, nöje. Hor. æt. sap. f. 80:
”huilka mik waro til gætnat, quæ mihi
placuerunt; gl. d. gled, id. Taussens Postil. f. 59 b.:
”sa vfornøyeligt er menniskens kiøn, att ingen kan
staa til att giøris til giedts”; n. gjete, i talesättet:
te gjetes el. te gjetna’s, efter ens behag; fsv.
gætas el. gietas, v. d. vara till nöjes. GL.; fn. getaz
(impers. pass. af geta, s. ofvan), behaga.
GÄUA SIG, v. r. 1 luta sig framåt eller
tillbaka. ”Gäua sig framm el. gäua sig tilbaka”. G.
Gäu-härdugur, adj. kutryggig, som går med
krokig rygg och sänkt hufvud. G. (F.).
Häuhärduar, adj. id. S.G.S. härd.
Gäuugur, adj. lutande. Framm-,
bakgäuugur, fram-, bakåtlutande. G.
GÄUR, gäurung, s. går.
GÄVILLER, s. göta 2.
GÄVLAS (hårdt g), v. d. 1 skrefva med benen
”An gävläs”. Dl. (Elfd., Våmh., Ohre). Gevla
(hårdt g), v. n. 1 id. Dl. (Malung).
GÄVLING, s. gavel.
GÄVMILD, s. giva.
GÖ (gödde, godt), v. n. skälla; om hundar.
Götaland. Gåi (pr. gåir, pl. gåie, ipf. go, pl. gou,
sup. gol el. gåiï), id. G., hvarest på andra ställen
det med sv. böjning heter gåia, gåjde, gåit (C.
Säve, St. v. s. 15). Fsv. gø (ipf. gødde) S.S.
1, 144: ”the goddo mz gæld”. Alex. M. v. 1271:
tho en hund ma mykith gö
ther kan ængin man aff dö.
Fn. geya (pr. gey, ipf. gó, sup. geyat), v. n. & a.
a) skälla;. om hundar; b) bespotta, göra narr af;
n. gjøya el. gjøy (ipf. go el. gjøydde, sup. gått),
v. n. skälla; d. gjö, id.
Gejug el. gejet, adj. grälig, kinkig. ”Bare
är gejet”, barnet är kinkigt. ”Fillehundan plä
vara gejet”, fyllhundarne pläga vara gräliga.
Hs. (Db.).
Gö, n. skall, hundskall. ”Longa honga gö”,
Lunds hundars skällande. Sk. (Toma). Gåj, n.
a) id.; b) oväsende. G. Fsv. gøyan, f.
hundskall. S.S. 3, 34; fn. gey, n.; n. gøying, f,
hundegått, f.; d. gjøen, id.; fe. gayhund, m. en
skällande hund.
GÖ, gödslig, göska, a. god.
GÖING (pl.-ar), m. invånare i Göinge härader
i Skåne. Sk.,bl.
GÖIK (ipf.-ä), v. n. sjunga som Lapparne. Vb.
Är icke samma ord som gauk el. geuk, s. sid. 188.
GÖJA, f. februari månad. Gyja, f. id. ”I da
rister Gyja sin skinnkjortel”, säges då snön yrar.
Sk. (N. Åsbo, Luggude). N. gjø, f. den andra
nymånen efter nyår, innefattande slutet af
februari och början af mars. Fn. gói och gæ. Aasen,
135. Egils., 227.
GÖK, göka, gökéböxor, gökedagen, gökendal,
göksbett, s. gauk.
GÖKKELLÅNNOM, adj. fallen för gyckel,
gyckelfull. Vb. Göjled, adj. id. S. Sk.
GÖKN, gökken, gökkn, göping, göpning, s.
göpn.
GÖL, göla, s. gåul.
GÖLING, s. gul.
GÖLKA el. gylka, v. n. 1 spy, kasta upp. Kl.
Gölgä, v. n. äckla i magen. S.G. (enl. C. Säve).
Göljas, v. d. 1 kräkas. Fl. (Nl., Åland). Gölp
(läs: djölp), id. FI. (Öb.). Jfr fh. olga el. elgja
hálsinn, försöka att kräka (Hald., 179).
GÖLP (gjölp), m. 1) ihålighet (i trä, sten m.
m.); 2) ett eggjärn att urhålka med. Vb.; 3)
skogssjö, träsk, som ej har utlopp. Vb.,nk.,kl.
Gölg, id. Sdm, Fsv. göl, m. vorago, gurges.
Spec. Virg., s. 239.
GöLpa, f. 1) fördjupning, håla, grop på
vintervägar. Nk.; 2) djupare ställe i åar. Kl.; 3)
liten göl. Hs. (enl. L—–m).
GöLpuger, adj. gropig, hålig. ”Vägen ä så
gölpuger i da”. Nk.
GÖLUT, göulas, göulri, s. gala.
GÖMGÄTEN, gömmer, gömsen, gömsl, gömsle,
s. gåjmä.
GÖPA, s. gaup.
GÖR, göra, göre, görning, s. gära.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0262.html
