Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- P
- PUT ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Pötte-stång, f. järnstör som brukas att stöta
hål i marken. Vg.,bhl.
PUTTA 2, b. pytta 1, putt, puss 2.
PUTTA UPP, v. n. 1 välla upp, t. ex. om
blod utur en ådor, vatten från en källåder. Vm.
(Norbergs s:n).
PUTTE (pl. tar), m. 1 litnn gosse. Sm. Pött,
pytt, m. id. vb.; 2) litet kreatur t. ex. liten
bagge, bock, häst, smekord. ”Putte bókk! Putte
bä”! bagge. Svea-, Götal. Jfr pus 1.
Putte-fnask el. putti-fnask (pl.-ar), m. 1)
liten gosse; 2) liten och obetydlig karl;
stackare. Allm. Putifnask, m. Vb.
Pyttel, m. 1) litet barn; 2) liten oxe eller
tjur, omkring ett år gammal. Oks pyttel,
tjur-pyttel. Ul. ,
Pyttel-dans, n. barndans, dans (om julen)
der blott barn dansa. N. Ul.
PUTTEN, s. putta 1.
PUTTRA el. pottra, v. n. 1 1) sjuda, koka
upp; om en kokande gryta. Ul. Pådra, v. n. 1
a) id.; b) jäsa. ”Flöden ä så sur, så hon rent
pådrar”. Sk.; 2) knota, smågräla; 3) tala fort
och lågt; tala tyst för sig sjelf. Allm. I
några munarter säges puttla el. påttlä: a)
sjuda. ”Gruta puttlar å kokar”; b) porla. ”Källa
puttlar å renner. Dä puttlar i den variga
bölden”. Vg. Fsv. putra, v. n. sjuda, koka upp.
S.F.S. 1, 2, 17; n. påtre, id.; ns. putern; tala
fort och obegripligt (B. W. B. 3, 384).
Pótter, n. 1) fräsning i en kokande gryta;
2) mummel, knot. Vb. Putter, n. id. Fl.
PUTTS-HUIJAR, m. ett litet trästycke, med
hvilket sömmarne på skodon gnidas att blänka.
Fl. (GK.). Putss-hólt, n. id. Svea-, Götal.
PUTTS-VÄKK, adv. alldeles borta. ”Dä ä
putts-väkk”. Sdm.—bl. Jfr putt 3.
PYDA, f. mört: Cyprinus rutilus. Sk.,hl.
PYG, m. hyl-a, balja, skida. Hl. (Fjärås).
Pongk, m. id. Hl. (Förlanda s:n i Fjäre h.). Fn.
poki, m. säck, påse: púngr, m. pung; e. poke,
pouch, påse, ficka; e. dial. poghe, pung, sack;
frans. dial. pouque, id.; u.pök, pöyk, m. skinnpåse.
PYK, s. pjuk.
PYKA, f. släde. Fl. (GK.). Pykta, f. id.
Kl.,öl.
PYKEL 1, adj. qvick, liflig, frodig; om barn,
lam o. s. v. Hl. (enl. Osbeck). Jfr n. pyk,
adj. prägtig, ståtlig; holl. puik, förträfflig. S.
puk 2.
PYKEL 2, s. påk 2.
PYKKE n. 1) småsak. Leke-pykke, n. leksak.
Hl.,bl. Lege-pykke, id. Sk.; 2) litet nätt
fruntimmer. Sk. (Skytts h.).
PYKKT, n. stök, städning, små bestyr Ög.
(Ydre).
Pykkta, v. a. 1 städa, stöka. Ög. (Ydre).
PYLLER,? gråbo: Artemisia vulgaris. Vg.
PYLLMA, v. a. 1 glo illa, vara ond, icke
vilja tala. ”Hva pyllmar du för”? Sk. (Lugg.).
Puullma, id. Sk. (Ox.).
Pullma, f. surmulet fruntimmer. Sk. (Ox.).
PYLLOR, f. pl. små sockergryn med kummin
inuti. Sm.,sk.,bl.
PYLLSA f. 1) korf, blodkorf; 2) hackmat af
lefver, lunga, hjerta, hufvud m. m. vid slagt G.
Pöls, f. id. Vb. Pulsa, f. korf. Bhl.; pylså, f.
id. Fl. Pölsa (pöllsa), f. i) blodkorf. Sk.,hl.;
2) hacktnat. Ög.,sm. m. fl.; 3) en af blånor
uppstoppad valk kring höfterna. Pä dessa
pölsor hänga karlarnes kortbyxor och fruntimrens
kjortlar. Sk. Jfr Nicolovius, s. 22, 23. Isl.
pylsa, f. korf; d. pølse.
Fet pölsa, s. fejta.
Hakke-pöllsa, f. köttkorf. Sk. Kyt-pyllsä, f.
id. G.; 2) oredigt och osammanhängande tal. Sk.
Pyllsä, v. n. 1 tala i vädret. G.
Pöllse-fedt, n. det feta i spadet, då
blodkorf kokas. S. Sk.
Pöllse-horn, n. korfhorn, hvarigenom
fyllningen instoppas vid korfberedning. D. pølsehorn.
Pöllse pinn (pölsje-ping, pl. ar), m.
korfsticka. Sk. D. pølsepind.
Pöllse-skinn, n. tarmen kring blodkorf, när
han är kokad. Sk. D. pølseskind.
Pöllse-snakk, n. osammanhängande tal.
Bl. (Bräkne h.), sk.
Pöllse spa, n. pöllse-sö, n. korfspad,
vatten hvari blodkorf blifvit kokad. Sk. D.
pølsesod. Jfr siođa.
Pöllse-ända el. pölls-änne, f. ändan af en
fylld korf. ”Himmel å jor(d) i en pöllseänne”,
när allt röres tillsamman utan ordning. Ordspr.
Sk. D. pølse-ende.
Rölle-pöllsa, f. rulle-korf; korf som göres
af ”slaget” (vomrmen eller magen) på ett
kreatur. S. Sk.
PYN, s. pjun 2.
PYNG, n. 1) besvär, omak; 2) utomordentlig
och noggrann uppassning och uppmärksamhet på
något. Sdm.
Pynga, v. n. 1 hafva besvär eller omak
med; pyssla t. ex. med barn. Sdm. Jfr fn.
pynda, v. a. premere, vexare.
Pyngla 1, v. n. 1 1) ha något smått arbete
för sig; sysselsätta sig med småsaker, icke
komma ut med det man vill, göra något långsamt
och illa. Sm.,kl.; 2) söla, dröja genom
uppehåll med småsaker. Kl.
Pyngla 2, f. fruntimmer som ingenting
kommer ut med, som gör något långsamt och
illa. Sm.
Pyngle n. 1) smått skräp; 2) små dålig
ved; deraf ,pyngla i hop, v. a. 1 samla i hop
skräp. Bl.
Pyngler, m. karl som ingenting kommer
ut med; går något långsamt och illa. Sm.
Pynglig, adj. besvärlig. Bl.
PYNGE, pyngel, s. pung.
PYNJA, v. a. 1 sy illa, rynka i hop, hastigt
hopsy. Hs. Pynj (ipf.-ä). Vb. N. pyngje.
PYNT m. 1) liten och tvärbrant backe,
bergskant. G.; 2) bergstopp. Götaland. Ns. pünt,
spets (Richey, 195); punt (B. W. B. 3, 378);
id.; lt. punctum.
PYNTA, v. a. 1 1) sorgfälligt putsa, tillreda;
smycka, göra rent och snyggt. Allm. ”Pynta i
pannan”, tillreda dråplig välfägnad. Vm. Pöönt
(ipf.-ä), id. ”Du jett pönt däg nalta inna du
går dill stadom”, du lär väl snygga till dig något
innan du går till staden. Vb.; 2) bleka; om
garn. Vg. (Marks, Flundre h.); 3) pynta ner,
orena; pynta ner sej, orena sig; pynta sej, skita
ner sig. Vm. Pöönt ne, nedsmutsa. ”Du ha
likkul pöntä ne däg. Pönt int ne gólvän vä
votpjeksen diin! Nu ha du pöntä däg i sotän.
Förbarmäsä hörä du a pöntä kläa diin”! Vb. Fsv.
pynta, v. a. 1) pryda. Spec. Virg. s. 276; b)
eftertänka, öfverväga. L. c. s. 142.; d. pynte,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0545.html
