Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVIII (XX)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
391
— Men ack vad jag är dum! Nu vet jag. Att hon
inte genast kommit att tänka på vem det var som
suttit på läktaren och tittat ner på henne just då hon
lånat en penna av Jansson!
Ack, min älskling, tack för att du älskar mig!
Femtio blyertspennor kunna förändra hela till-
varon. Det finns ljuva, oförnuftiga, oförtjänta
överloppsgåvor som tända en hemlig glädje i själen,
och glädje kan allt. Den ger mod, den ger oöver-
vinnlighet. Den gav Stina en visshet, som om sann
eller illusion, dock var ovärderlig i detta ögonblick:
mothugget är tillfälligt, vi är på den segrande sidan,
vi ska gå fram. Den gav henne mod att stå upp och
tala för riksdag och läktare om ting som en medel-
ålders fru från landet av uppfostran och instinkt
finner omöjliga att tala om. Därför att Torkel med
sina femtio pennor antytt att han väntade att hon
skulle leva länge och skriva många tal ännu, kom
hon för tillfället över känslan att vara avsnoppad,
utvisad, slut.
Kammaren var välbesatt och sorlande, läktarna
dignade av folk då talmannen slog klubban i bordet
och öppnade vad alla visste vara riksdagens sista
sammanträde. Debatten om dyrtidstilläggen började.
Det blev en lång och briljant debatt omkring frågan1:
spara eller icke spara. Där låg spänning och hets i
luften. Kammaren skulle ju upplösas, riksdagen
hemförlovas, i morgon fick man ge sig hem för att
förbereda valstriden i sin valkrets. Nu gällde det
att ta sats och hoppa över diket in i den nya riks-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
