Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Barndom och uppväxtår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Barndom och uppväxtår
en ålder, då han var så liten att han måste lyftas upp på
bord och stolar för att synas. Med säkerligen mycket ringa
överdrift säger han om sig själv att han ”varit skribent redan
som lindebarn och aktör alltifrån födelsen”. Han var en
spinkig liten gosse, som inte tog del i de andras lekar utan
hängde med näsan över böckerna. Oerhört tidigt började han
också i faderns boksamling, som sedermera måste vandra till
antikvariat, läsa de engelska romanförfattarna från 1700-talet
som skulle få så stor betydelse för honom.
För denne klene pojke, som helt levde i sin fantasivärld,
var det ett hårt slag att bli satt i en fabrik. Allra helst som
han vid den tidpunkten inte kunde se någon utväg att komma
ifrån kroppsarbetarens levnadslott. ”Inga ord kunna ut-
trycka”, skriver han i sin självbiografi, ”min själs hemliga
dödskamp då jag sjönk ned till detta kamratskap, då jag
jämförde detta vardagsumgänge med det från min lyckliga
barndom och kände mina tidiga förhoppningar om att växa
upp till en lärd och berömd man krossade i mitt bröst.” Hans
förtvivlan ökades av avund mot systern, som troddes vara
begåvningen bland barnen och kommit in i musikakademien,
och av skam över föräldrarna som med övriga barn och en
tjänstflicka sutto på bysättningshäktet. Där hade för övrigt
familjen betydligt mindre bekymmer än på fri fot. Faderns lön
utbetalades alltjämt, och han hade blivit ett slags orakel
för sina fängelsekamrater, alldeles som gamle Dorrit i Lilla
Dorrit. Charles Dickens åt tidvis frukost och kväll i bysätt-
ningshäktet. De flesta känna den rörande historien om hur
han, då han en gång blivit sjuk, skämdes för att låta en kamrat
som följde honom hemåt få veta var han verkligen bodde. På
fabriken kallades han den lille gentlemannen, antagligen på
grund av sina fina fasoner, och man visste ingenting om hans
privata förhållanden.
20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
