Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Två städer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Två städer
Redan då Dickens planlade verket, ville han skapa något
artskilt från vad han förut presterat. Han skrev till Forster,
att han ville åstadkomma en pittoresk historia med sanna
karaktärer, men att berättelsen skulle röja mer om dem än
vad de själva skulle uttrycka genom dialog. Det var i viss mån
att avstå från sin största gåva, karakteriseringen genom tal.
och därigenom kom större vikt att läggas på intrigen. Denna
var ju aldrig Dickens’ styrka, och händelseförloppet har bara
en poäng: bokens unge hjälte, Darnay — trots sitt engelska
namn fransk emigrant — har råkat i revolutionsbarbarernas
klor i Paris och skall morgonen därpå genom giljotinen ryckas
bort från sin unga hustru och sin lilla dotter. I sista ögon-
blicket lyckas emellertid hans forne rival, en försupen jurist
vid namn Sydney Carton, som är förvillande lik honom, att
lista sig in i fängelset och byta dräkt med honom. Under
Cartons namn bäres Darnay bedövad ut från fängelset och
lämnar Frankrike på hans pass med hustru och barn utan att
ännu ha förstått hur det hela gått till. Sydney Carton slutar
med att lugn och tillitsfull tillsammans med en rad andra
dömda gå till giljotinen. I motsats till bokens övriga alltför
veka hjältar, som man inte har något intresse för, gör den
förfallne Sydney Carton med sitt sammanbitna patos ett in-
tryck av äkta engelsman.
Inte ens som bakgrundsfigurer låter Dickens de historiska
personerna skymta, och de karaktärer som stå i förgrunden
förmå inte fånga intresset. Vad som griper läsaren är skild-
ringen av Parispöbeln, bokens egentliga huvudperson. Dickens
karakteriserar denna massa genom att låta enstaka individer
förkroppsliga och symbolisera den. Det förebådar Zolas sätt
att skildra den strejkande arbetarhopen i Germinal.
Dickens uppfattar den franska revolutionen som straffet för
1’ancien regimes godtycke och adelns omänsklighet mot sina
208
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
