Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
261
oundvikligt öde drabbar honom. Detta är vad man kallat
ödestragedu — Konung Oidipus är också det typiska exemplet
från antiken på det ovan berörda kompositionssätt, som låter
den tragiska förvecklingen redan vara skedd och dramat blott
avslöja det förflutna och visa huru detta obetvingligt
framkallar katastrofen. Euripides, den tredje store tragikern, som
gör sin människoskildring, med lidelser och motsägelser,
mera naturlig men mindre storslagen, lät åhöraren först i en
prolog underrättas om situationens art och handlingens
föregående utveckling, liksom han i en epilog påpekade dess
följder, — det senare i synnerhet ett föga lyckligt manér,
som emellertid användes ända in i renässansens drama.
Sofokles framställer sin hjälte, säger Nietzsche, som »den
ädla människan, vilken trots sin vishet är bestämd till
villfarelse och elände, men som slutligen genom sitt oerhörda
lidande utövar en magisk, välsignelserik kraft på allt
omkring sig, en kraft som ännu efter hans död fortfar att verka».
Dessa ord yttras emellertid egentligen med avseende på det
senare dramat Oidipus i Kolonos; men detta drama, där en
försoningens stämning råder, hör mera till det rörande än
till det egentligt tragiska. Och ett försonligt eller till och
med lyckligt slut var icke ovanligt i antikens allvarliga
skådespel. I Aischylos’ Eumeniderna, det tredje dramat i
Ore-stien, frikännes Orestes och hämndgudinnorna blidkas. I
Euripides’ Ifigenia i Taurien, som man räknar till hans bästa,
slutar handlingen med räddning och flykt.
I medeltidens skådespel, som framgick ur den kyrkliga
liturgien och i det hela var ytterst okonstnärligt och
odramatiskt, blev det tragiska än mindre utpräglat. Det behandlade
ofta den syndiga själens frälsning, och utgången var än lycklig
än sorglig. Endast någon gång nåddes i dramat en tragisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
