- Project Runeberg -  Dikten och Diktaren /
279

(1912) [MARC] Author: Ewert Wrangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

279

buffa är groteskt uppsluppen och merendels parodisk.
Operetten har under 1800-talet genomgått en rik utveckling, och
detta gäller ännu mera operan.

Operan, som gärna hämtar sina motiv från sagans eller
den romantiska berättelsens stoff, räknar med allvarliga
konflikter, den är ofta, liksom sångspel och operett, lös i
kompositionen och saknar strängare motivering och även djupare
karaktärsteckning. Det rent dramatiska kommer därför i detta
»dubbelkonstverk» i regeln till korta, men får ju en ersättning
i musikens stämningsfullhet och lyrism. Texten är också
vanligen försummad. Till de bästa librettoförfattarna hörde, vid
mitten av 1700-talet, abbé Metastasio, som ofta lyckades
i sina melodramer ge en livlig, följdriktig handling och låter
komponistens toner framträda i smekande, harmoniska verser.

Djupare tragiska konflikter äro ju icke i operan uteslutna,
men det fordras ett geni för att kunna musikaliskt uttrycka
dem. Sällan har det lyckats. Richard Wagner, själv både
kompositör och diktare, är här det största namnet. I
musikdramat ville han ge en harmonisk utgestaltning av musik
och poesi på en gång, jämte mimik och även (för
sceninredning o. d.) bildande konst. I hans mäktiga
Niebelungen-Ring, en trilogi med en »Vorabend», har det också till dels
kunnat realiseras, åtminstone så till vida som en intim
växelverkan mellan musik och text i stort sett åstadkommits. Det
tragiska förenas här, såsom icke sällan i det kristna dramat,
med en transcendent försoning, här genom döden en försoning
mellan hjälten och hjältinnan. Den senare, Brünnhilde, blir
den egentliga bäraren av den tragiska huvudscenen, »på en
gång övernaturlig och mänskligt sann»; och här som i Goethes
Faust blir det kvinnan, som visar vägen till kärlekens
evangelium *):

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 20:04:32 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/diktdikter/0287.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free