Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 40
både mellanspets och uddspets; hon talade om, hurudan väder-
leken var i Avonlea, hur hon ämnade sy sin klänning och att
det numera »sprängde» på ett särskilt sätt i hennes huvud, när
hon hade ont i det. Ruby Gillis skrev en mycket känslofull
epistel, där hon skildrade sin sorg och saknad efter Anne. Små-
ningom övergick hon till gladare ämnen, frågade, hu>r »gos-
sarna» vid högskolan föreföllo, och fyllde de båda sista si-
dorna med de märkliga upplevelser hon haft på tu man hand
med sina egna beundrare under promenader och danstillställ-
ningar. Det var ett menlöst brev, mycket betecknande för den
snälla slarvan Ruby, och Anne skulle ha skrattat åt det, om
där icke funnits ett postskräptum. Det lydde som så: »Gilbert
tycks trivas utmärkt i Kingsport, att döma av hans brev. Men
Charlie är visst mindre belåten.»
Jaså, Gilbert brukade skriva till Ruby! För all del — det
hade han naturligtvis full rätt till. Fast... Anne visste ej, att
Ruby var den, som skrivit först, och att Gilbert svarat bara
för hövlighets skull. Hon slängde föraktfullt undan Rubys brev.
Men det behövdes Dianas hela friska, med småtrevligt prat och
roande nyheter uppfyllda epistel för att taga bort svedan av
det lilla stynget, som Rubys postskriptum vållat. Dianas brev
innehöll kanske litet väl mycket om den älskade Fred, men för
övrigt meddelade det så många intressanta ting, att Anne nästan
kände sig försatt tillbaka till Avonlea, medan hon läste det.
Marillas brev var litet prudentligt och opersonligt, och det inne-
höll varken några känsloutbrott eller något pikant skvaller. Men
det hade dock med sig en välgörande fläkt från det enkla och
sunda livet på Grönkulla med dess doft av gammaldags fridfull-
het och från den trofast bidande kärlek, varmed Anne där alltid
skulle omfattas.
Fru Lyndes brev sysslade mest med kyrkliga ting. Sedan
hon upphört att ha eget hushåll, hade hon fått mycken tid övrig
för församlingsangelägenheter, och just nu var hon högst för-
grymmad över de skrala provpredikanter, som om söndagarna
upphovo sina rädda röster från predikstolen i Avonleas kyrka.
»Gud vet, vad det är för folk, som numera ingår på den präs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
