Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - XIX. Poes humor och satir - Poes humor sällan lyckad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
265
detta avseende ingen av lians landsmän överträffat honom.
Låt vara, att Poes humoristiska intentioner voro långt
finare och konstnärligare än genomsnittet av t. ex. Mark
Twains, så kan detta icke överskyla det faktum, att Poes
humor i det stora hela är ett fiasko. Skämtaren är mer
än någon annan hänvisad till endera av de håda möjlig-
heterna: att lyckas eller att misslyckas, ty på detta område
är även en halv framgång detsamma som ett misslyckande.
De läsare, som skrattat åt de historier, i vilka Poe främst
velat göra sig gällande som humorist, vore antagligen lätt
räknade. Anledningen är icke svår att finna: humorn hos
Poe är icke blott en rent intellektuell produkt — såsom
fallet i det stora hela är med hela den specifikt amerikan-
ska humorn — utan den har även som sådan en så arti-
ficiell prägel, att den nödvändiga kontakten mellan förfat-
taren och läsaren uteblir. Den senare kan icke flamma
upp i den plötsliga sympatikänsla, som den levande
humorn ofelbart framkallar. Hos Mark Twain märker
man alltid trots all skenbar högtidlighet, att det fynd han
meddelar läsaren sprungit ur en stark lustkänsla, även om
denna varit av intellektuell art, men något dylikt iakttaga
vi blott undantagsvis hos Poe. Glädjens gudinna hade san-
nerligen icke stått vid hans vagga, och de förhållanden,
under vilka han framlevde sitt liv, voro för en man av hans
temperament icke ägnade att skänka honom den inre fröjd,
utan vilken humorn icke kan födas. Vi ha förut sett, att
han säger sig skratta hjärtligt åt vissa av tyskarnas
docerande teser, men ett sådant skratt härflyter mera ur
skadeglädje än ur humor. Och såvitt jag kunnat finna är
ett sådant uttalande av Poe ensamt i sitt slag, som då han
i sin recension av en munter bok (Georgia Scenes), säger
sig hava skrattat o m å 1 1 1 i g t åt densamma. Han säger
också: »Seldom — perhaps never in our lives —
have vve laughed as immoderately över any book as över
the one now before us», och tillägger att det är märkvär-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
