Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i en om möjligt ännu mera sönderslitande belägenhet,
marte-rad af en osäkerhet, som ej gaf hopp och ej ville medgifVa
någon visshet!
Grefvinnans smärta var stum. Orörlig och nästan lika
kall som den marmorbleka Telma, stod hon vid hennes
hufvud och vred sakta vattnet ur de långa flätorna. Emellanåt
strök hon med den våta handen öfver pannan och stirrade
åt dörren, men ilbuden, som flögo fram och åter mellan
slottet och parken, syntes bleka, och hopplöshetens stämpel
stod att läsa på hvarje ansigte.
Friherrinnan Rawensteins sorg var af en mera
våldsam art: den närmade sig galenskap. Under konvulsiviska
skrik kastade hon sig oupphörligt ölVer den andlösa varelse,
hvars unga lifs hela säUhet hennes stolthet och egennytta
förbittrat.
Och hvad gjorde arkitekten? Af själsskakning och
kroppsansträngning hade han nedsjunkit på sin säng. De
nyss genomstelnade lemmame glödde nu under hetsig feber.
Hans sinnen voro omtöcknade, och elden, som brände hjeman,
framkallade sorgliga fantasispel. »Blod, blod!» mumlade
han oupphörligt. »Men det är mitt eget blod.. Jag hade
slutat mitt värf, då en högre vilja fattade i händelsernas
kedja ... O ... förfärligt, förfärligt...»
Han kastade sig af och an på sängen. Febern rasade
i hans kropp, blodet fick ohämmadt flyta från de af
klippspetsarna sargade lemmame, men själens smärtor qväfdes
genom ett tillstånd af dvala, liknande sömn.....
Ett par sekellånga timmar hade försvunnit under den
rysliga spänningen inom Hammarby. Grefvinnan stod lika
orörlig på samma plats midt emot dörren. Den spända
blicken tycktes af hvarje kommande och gående persons läppar
tigga underrättelser om det för modershjertat så dyrbara
lifvet, men alla lägpar förblefvo slutna. Då strömmade der
på en gång fram ett ljusflöde från de fönster, hvilka lågo
utåt borggården: lyktor och bloss skimrade genom mörkret,
men inga glädjerop hördes från det återvändande tåget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
