Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var nu den mörkaste tiden på, natten, och en tung
dimma gjorde, att föremålen knappast kunde urskiljas. Med
oroligt klappande hjerta smög sig Arve fram till det hus, dit
han fordom nalkades så raskt. Intet knäpp hördes der[ inne,
och allt var mörkt, men ljus behöfde han ej för att vägleda
sig till det fönster, hvarifrån Gabriellas leende ansigte mången
gång helsat honom välkommen. Nu var fönstret tillslutet...
så var ock den himmel, der han blott för några dagar sedan
sett sin framtids vänliga gestalter bjuda honom en inbillad
sällhet. Nu var det dödens stillhet, som hvilade omkring
honom.
— Han satte sig på ett klippstycke. Men vid denna rörelse,
så lätt den ock var, rullade en mindre sten ned, och ett
buller uppstod, hvarvid en menniska hastigt rörde sig under
fönstret, der den tycktes hafva gömt sig. Då Arve såg denna
person med rädd skyndsamhet aflägsna sig, gissade han att
det var den arme Anton, som, jagad af samvetsqval,
kommit att vid Gabriellas fönster tillbringa en stund af sitt
oroliga lif. Sjelf gick han nu helt nära och lyssnade med
återhållen andedrägt. Något rörde sig vid gardinen (han
kände och erfor det i hvarje fiber): troligen hade Antons
rörelse väckt hennes uppmärksamhet. Skulle hon — han
både fruktade och hoppades — öppna fönstret?
Knappt ilade tanken genom hans själ, förrän fönstret
verkligen öppnades, och Gabriellas milda röst hviskade: »Anton,
olycklige, är du åter här? Far sofver i min säng — han
kom nyss hem — akta dig, om han vaknar, och gå icke till
någon af dörrame, ty der ligga ett par af karlarne och vakta
på i fall länsman skulle komma!»
Ehuru dessa ord plågsamt erinrade Arve om det rysliga
brottet, kände han sig likväl lycklig vid denna oförberedda
sällhet att höra Gabriella; men han rodnade öfver olikheten
i de känslor, som skilde sonen och älskaren. Några
ögonblick öfverlade han om han skulle begagna detta enda,
troligen sista tillfälle, som erbjöd sig att tala till henne, eller
om han skulle låta henne förblifva i den öfvertygelsen, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
