Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
litet bryr sig om henne som hon brydde sig om sina
bekanta, hvilka hon icke ens täcktes hedra med en bjudning,
när hon flyttade ut till Malkolmsnäs att sällskapa med
friherrinnan på Segerstad och de andra hönsen.»
»Dessutom*, inföll doktorinnan, »kan man väl ännu
erinra sig de knapphändiga och tillskrufvade visiter, som
gjordes här vid det nådiga herrskapets utrikes resa och då
vi samt och synnerligen, när ingen annan än stackars fru
N. bodde derute, blefvo inbjudna att komma att äta bigaråer.
Man kan skratta ännu, bara man tänker på, hur vi, då vi
träffades efter hennes afresa, kommo under fund med, att
hon lockat den ena af oss med ett, den andra med ett
annat. Men afräknadt allt detta, har man hört så dåliga saker
om hennes salig man, att hon knappt kan vänta, att någon
nu skall känna igen henne.
»Känna igen — hvad menar du med det?» frågade unga
pastorskan. »Tror du då, att hon icke har försyn att flytta
hit, der hon likväl bör begripa, att ingen menniska ens helsar
på henne? Jag, som var ute på auktionen, hade ämnat
göra ett besök för att trösta henne, men hon, redan då i
tem-ligen brydsamma omständigheter, fann för godt att ännu
spela förnäm. Att säga sig icke ’ta emot’, det kan passa sig
kanske för en grefvinna, men förekommer deremot nästan
för mycket löjligt, då det användes af ei) simpel
löjtnantsfru, särdeles mot personer, af hvilkas arbete hon fordom
lefvat.»
Under tystnad hade gumman Utter låtit den första
stormen brusa ut. Men sedan den en stund fortgått ohejdad,
utan att de talande tungorna tycktes vilja tröttna, tog hon
ordet i den milda och hjertliga ton, som var den gamla
goda frun så egen: »Kära hjertans, fruntimmer och vänner»,
sade hon vänligt hotande med handen, »hvad i guds namn
äro då» vi — hvad säkerhet har vår Herre gifvit oss på att
våra segel ständigt ska’ fyllas med medgångsvind, att vi
på detta sätt förhäfva oss? ’I dag mig, i morgon dig’, säger
ett gammalt ordspråk. Cåt oss vara kristliga!»
Vindskuporna. 16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
