Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14
Om den lioströmska filosofiens förhållande till den Kautiska.
dessa äro de enda, soin samverka till erfarenhetens konstituerande.
.Men de former och sätt, hvarpå subjektet är verksamt till
erfarenhetens konstituerande, blifva former och sätt for erfarenheten eller
produkten, samt rena och aprioriska former. ’ Uppgiften måste
derför blifva att uppsöka, hvad som är rent i hvarje yttring och
hänföra detta till yttringens förmåga såsom hennes aprioriska former.
Dessa former framstå på högre ståndpunkt äfven såsom en kunskap,
som gäller 0111 erfarenheten och som genom abstraktion kan uttagas
ur erfarenheten och hänföras till den förmåga, i hvilken han har sin
princip. Det blir nu äfven förklarligt, hvarför dessa former, oaktadt
de, såsom äfven Kartesius lärde, tillhöra subjektet, dock icke ega
omedelbar aktualitet för subjektet. De blifva märkbara eller
skönjbara endast i förbindelse med innehållet. Hvad soin är form eller sätt
måste vara form eller sätt för något, för ett innehåll, och formen kan
derför icke framträda såsom verklig annat än i förbindelse med detta.
Härmed har Kant intagit en medlande ställning till de tvänne
uppfattningar af själen, hvilka under den för-kantiska perioden stodo
emot hvarandra. Liksom under den för-kristna tiden en uppfattning
var rådande hos Plato och Aristoteles, enligt hvilken själen var ett
bestämdt anlag, soin egde möjligheten af utveckling, under det att
enligt Epikur och Stoikerna själen antogs vara en bestämningslös
enhet, hvilkens hela innehåll var i absolut mening uppkommet, så
var äfven under den för-kantiska perioden en åsigt gällande, enligt
hvilken själen var tom på allt innehåll; denna åsigt delades af Locke
ni. fi. och äfven af Malebranche, som förlägger hos Gud det
innehåll, som den i sig sjelf bestämningslösa själen förnimmer, under det
att andra såsom Kartesius och Leibniz låta innehållet antingen
delvis eller ock i det hela ursprungligen tillhöra själen. Mellan dessa
begge åsigter fäller Kant det utslag, att det finnes något, sont
uppkommer, nemligen innehållet, och äfven något, som är ursprungligt,
nemligen allt, som är allmängiltigt och nödvändigt eller formerna.
Subjektet framträder i tvänne »stammar", sinligheten och
förståndet, hvilka väl må förutsätta en gemensam »rot», ehuru vi derom
icke kunna ega någon kunskap, d. v. s. hvad själen i sig är, kunna
vi, såsom äfven Locke antog, icke känna, hvilket här visserligen icke
heller är uppgiften, alldenstund Kant icke sysselsätter sig med
onto-logiska eller metafysiska undersökningar utan endast har att
uppvisa en teori för nödvändig kunskap. Genom sinligheten gifvas oss
föremålen, genom förståndet tänkas de. Hvilket är nu det rena hos
sinligheten och hvilket är det rena hos förståndet och huru kunna
dessa subjektiva sätt användas på föremålen eller äfven vara sätt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
