Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30
Om den Iioströmska filosofiens förhållande till den Kautiska. 30
kategorierna på tankar, ehuru de endast gälla med afseende på
åskådningar.
Genom den hypotetiska slutledningen åter söker man komma till
ideen om verlden såsom ett helt eller till fullständighet i serien at’
grunder för gifna fenomener såsom föremål för den rationella
kosmologien. Men förnuftet invecklar sig här i olösliga antinomier.
emedan, om man betraktar verlden efter de olika slagen af
kategorier, motsatta bestämningar lata sig med lika giltighet eller
ogiltighet om henne bevisas. Genom den disjunktiva slutledningen vill
man slutligen komma till en fullständig disjunktion och dermed till
ideen om ett väsen, som innehåller alla fullkoiuKgheter eller till Gud
såsom föremål för den rationella teologien. Då detta väsen
innehåller alla fullkomligheter, så antages det äfven innehålla verklighet
eller existens såsom en fullkomlighet. Detta begrepp hypostaseras
nu och fattas såsom person efter menniskan såsom typ. Men man
kommer här till ett tomt ideal eller till ett ideal utan verklighet,
emedan detta allt endast är ett veik af inbillningskraften.
Existensen, som här eller i det ontologiska beviset för Guds existens, på
hvilket de öfriga bevisen ytterst hvila, tillägges Gud, är intet realt
predikat, utan endast en subjektiv tanke, hvaraf vissheten om
objektiv verklighet icke följer. Det omdöme, genom hvilket existens
tillägges ett begrepp, är nemligen icke analytiskt utan syntetiskt,
emedan ingenting annat är verkligt än det, som eger sammanhang
med erfarenhetens materiella vilkor eller känsla och åskådning.
Såsom resultat af den transcendentala dialektiken framgår, att,
ehuru dessa ideer med nödvändighet innebo hos förnuftet, som utan
dem icke kan tänkas, de likväl icke gifva någon kunskap eller icke
kunna grundlägga en metafysik i inskränkt mening, alldenstund de
icke kunna sättas såsom verkliga i rum och tid och för sinnena. En
metafysik är följaktligen väl möjlig såsom tanke, men icke såsom
vetenskap.
Men vid närmare undersökning visar det sig, att detta Kants
skeptiska resultat blir följdriktigt endast då, 0111 man utgår från
realistiska och empiriska förutsättningar, men eljest icke. Ty då Kant
visar, att tanken 0111 ett noumen är en i sig sjelf rigtig och nödvändig
tanke, emedan fenomen förutsätter väsen eller emedan de för oss gifna
tingen förutsätta ting i sig, men att nouiuenet likväl icke kan sättas
såsom verkligt i rum och tid och för sinnena, så utgör i sjelfva verket
Kants transcendentala dialektik en indirekt vederläggning af
realismen eller antagandet, att det osinliga vore främmande för
medvetandet eller fölle utom detsamma, ty endast derpå beror dess oåt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
