Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36 Om den lioströmska filosofiens förhållande till den Kautiska.
förhållande till andra förnimmelser, som äro fullkomliga.
Förnimmelser, som icke i sig sjelfva ega mattet för sin fullkomlighet eller
sanning, förutsätta fullkomliga, med hvilka de mätas, lnnehölles icke
i menniskans medvetande ett sådant mått T>ch vore det icke för
henne på något sätt bekant eller kändt, så att det utgjorde hennes
kunskap, så kunde hon icke ega en föreställning eller tanke om ett
ofullkomligt eller ens ett ord, med hvilket det kunde betecknas.
Dessa fullkomliga förnimmelser, som ligga till grund för de
ofullkomliga och som utgöra de högsta kriterierna på dessas sanning,
kunna tydligen icke hafva något annat subjekt än väsendet, som är
filosofiens föremål. Yi se häraf, att Boström har utfört Kants
formella och ofulländade eller sensualistiskt empiriska idealism till eti
reel och rationalistisk idealism. Boström står salunda i ett positivt
förhållande till den kantiska idealismen, emedan han har upptagit
och utfört det progressiva, som i henne innehålles eller, med
undvikande af Kants inkonseqvenser i sensualistisk och realistisk rigtning,
närmare utvecklat hans idealistiska principer till rationel idealism.
Men oaktadt Kant, såsom vi ha nämt, intager en sensualistisk
ståndpunkt i teoretiskt afseende, så är han dock icke i alla
afseenden sensualist i uppfattningen af de begrepp och former, som höra
till vår erfarenhet. Sensualismen, som i sin konsekventa form är
realistisk, fattar i allmänhet varseblifningarna såsom porträtt, kopior
eller afbilder i medvetandet af de yttre ting, som finnas utanför
medvetandet. Men härvid uppstår omöjligheten att kunna veta
någonting om öfverensstämmelsen emellan de verkliga föremålen och
deras afbilder. Iluru veta vi, att en bild eller ett porträtt är likt sitt
föremål? Jo derigenom att vi hafva sett eller förnummit det
porträtterade föremålet och nu känna igen hos bilden samma drag och
samma originalitet i dragen. Men de ursprungliga föremålen kan
anden här aldrig förnimma, emedan de falla helt och hållet utom
honom. Anden kan icke gå utom sig sjelf eller utom sitt eget lif
och förnimma någonting, som föreställes falla utom detsamma,
emedan detta vore hans död och förintelse. Man kan på denna
ståndpunkt icke ens tala 0111 sannolikhet, emedan äfven detta förutsätter,
att man har förnummit sanningen eller det, som egentligen är, och
derigenom kan urskilja en viss grad af öfverensstämmelse eller
likhet emellan sanningen och det, som säges likna henne. Huru skulle
inan kunna afgöra och bestämma sannolikhet, 0111 man icke hade
förnummit sanningen och i henne hade ett mått för bestämmandet?
Liksom nu varseblifningarna äro de yttre tingens afbilder, så äro
begreppen kopior, afbilder eller delar af dessa. Begreppet är följ-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
