Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38 Om den lioströmska filosofiens förhållande till den Kautiska.
att de äro abstrakta eller obestämda, utan deri, att de äro begrepp.
Man må huru mycket som helst determinera eller bestämma ett
begrepp, så är det likväl ofullkomligt eller endast en form. Alla dess
determinationer falla inom den formella sferen, som förutsätter en
annan och motsatt sfer, som ger innehåll och individualitet.
A den andra sidan ligger icke ofullkomligheten hos sinnet och
dess förnimmelser deri, att de äro dunkla, utan deri, att de äro
sensationer och utgöra innehåll. Eller, ofullkomligheten hos sinligheten
ligger icke i dess fenomenalitet utan i dess individualitet. Låge
o-fullkomligheten i dess fenomenalitet, så skulle deraf följa, att om
innehållet, det ofullkomligt eller under fenomenel form förnumna, af
ett oändligt sjelfmedvetande förnummes fullkomligt eller så, som det
i sig sjelft är, det förnumna då skulle sammanfalla med begreppet,
dess innehåll och bestämdhet såsom sådant, så att någon motsats
mellan begreppet och dess innehåll eller mellan tanken och det
tänkta då icke förefunnes. Men så är det icke enligt Kant. Huru
mycket än sensationerna må utvecklas och höjas till klarhet, så
blifva de likväl icke begrepp. Kant intager här en ståndpunkt, som
står i strid med hans uppfattning af den sinliga verlden, enligt
hvilken hon såsom sådan är menniskans fenomenverld. Ar verlden och
följaktligen hela sinligheten med dess former, rum och tid, endast
ett fenomen för oss af ett osinligt, som för detsamma ligger till
grund, så följer deraf att, om man tänker bort ofullkomligheten i
förnimmandet eller låter detta sammanfalla med det oändliga
sjelf-medvetandets, äfven fenomenet bortfaller och dermed motsatsen
mellan förnimmelsen och det ursprungligt förnumna, så att sinligheten
sammanfaller med väsendet och dess begrepp, hvilka följaktligen
hafva individualitet i sig sjelfva. Denna konseqvens af läran om
den ändliga verlden och om sinligheten i det hela såsom endast
utgörande en företeelse för oss af det ursprungliga väsendet är
utdragen af Boström i hans rationelt idealistiska åsigt.
Enligt Kant är begreppet och sensationen, förståndet och
sinligheten, dualistiskt motsatta. De äro olika «stammar», för hvilka
en gemensam «rot» icke kan på vetenskaplig väg uppvisas. Kant
kan icke uppvisa en gemensam enhet, som förmedlar de båda
motsatta, ty hvad Kant uppger såsom det förmedlande, den
ske-matiserande inbillningskraften, blir endast ett nytt meinbrum
rela-tionis, som sjelft förutsätter en högre enhet, lika väl som de tvänne
andra lederna i förhållandet. Utom fundainentum relationis, som i
mer allmän och formel bemärkelse är grund för förhållandet,
förutsätter ett förhållande en grund äfven i speciel och reel bemär-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
