Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40 Om den lioströmska filosofiens förhållande till den Kautiska.
och det sinliga materialet, då de äro dualistiskt motsatta och ega
intet med hvarandra gemensamt? Hos Kant ha vi en genomgående
motsats mellan form och innehåll. Innehållet eller sensationerna
äro i sig sjelfva endast mångfald utan enhet och sammanhang. Och
formerna åter äro för sig betraktade endast enhet och sammanhang
och sakna följaktligen reel mångfald eller innehåll. Sedan antagas
enheten och mångfalden komma i förbindelse med hvarandra. Men
huru låter detta tänka sig, då de ursprungligen äro skilda och
förutsätta motsatta principer? Har inan en gång utgått från det
antagandet, att form och innehåll ursprungligen äro skilda och utan
förmedling, så är det sedan omöjligt att genom annat än
inkonse-qvens få dem förbundna ined hvarandra.
Betrakta vi den boströmska idealismens förhållande till den
kantiska på den punkt, hvarest vi nu befinna oss, så visar det sig,
att allt verkligt enligt Boström framstår såsom ett enda
sammanhängande helt med en genoingående enhet, som är ursprunglig och
sjelfständig eller substantiel, under det att Kant inom intet enda
område kan uppvisa en sådan enhet. Tvärtom är enligt Kant
mångfalden det ursprungliga eller primära, under det att enheten och
sammanhanget endast få en sekundär och modal betydelse. Ett
sådant betraktelsesätt är tydligen en rest eller analogi från den
mekaniska eller atomistiska verldsåsigten, som återkommer här inom
idealismen. Sensationerna eller de enskilda menskliga subjekterna med
deras relativa och tillfälliga förnimmelser utgöra här den mångfald,
som ursprungligen saknar enhet och sammanhang, på samma sätt
som enligt den mekaniska verldsåsigten atomerna och de enskilda
kroppsliga tingen i rum och tid äro det ursprungligt varande.
Anledningen, hvarför Kant icke får allt verkligt till ett enda
sammanhängande helt, är den, att han icke har utredt substansens
begrepp. Enheten i mångfalden eller det, som gör denna till ett
sammanhängande helt, måste tydligen vara substansen, som icke
kan vara mer än en enda eller af ett slag. Boström deremot har
utredt substansens begrepp eller visat, att det substantiella, det
ursprungligt och sjelfständigt varande, är sjelfmedvetandet. Hvad annat
som helst inom hela den gifna verkligheten, som inan tager i
betraktande, visar sig vara ett relativt, d. v. s. icke uttrycka hvad
något är i sig sjelft, utan endast att det står i förhållande till ett
annat. Allt utom sjelfmedvetandet eller lifvet anger relationen till
ett annat, men icke hvad som står i denna relation, d. v. s. det är
relativt, osjelfständigt och sekundärt. Vi kunna här icke i detalj
genomgå den analys af den sinliga verlden, genom hvilken Boström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
