Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46 Om den lioströmska filosofiens förhållande till den Kautiska.
Betrakta vi åter förståndet, så måste äfven detta vara en
förmåga och följaktligen en förmåga af vissa verkningar, nemligen af
former, liksom sinligheten var förmåga af innehåll, och äfven dessa
verkningar äro potentiella och framträda genom utvèckling. Och då
sinligheten och förståndet, såsom vi förut hafva sett, ega enhet och
sammanhang, emedan de äro ett och samma sjelfmedvetande,
framträdande under olika former eller en och samma förmåga, ehuru stående
på olika utvecklingsgrader, så kunna de icke falla utom hvarandra.
Huru skulle också, såsom Kant lärde, sinligheten och förståndet kunna
samverka till åstadkommande af samma totaleffekt, den sinliga
verldens konstituerande, om de folie utom hvarandra och vore motsatta?
Men ha följaktligen sinligheten och förståndet enhet och
sammanhang, så kunna icke, såsom Kant antog, sensationerna eller
innehållet vara det primära och formen ett sekundärt, som endast
genom en synthesis införes i och träder i förbindelse med innehållet,
utan båda måste nu vara lika primära.
Genom sinnena sker ingen komplex eller sammanbindning af de
många momenterna. Sinnesförnimmelserna äro fristående enheter
eller arter, som hvar för sig hafva olika innehåll och derför framstå
såsom motsatta, under det att formen och sammanhanget eller
sammanbindningen af momenterna till bestämda enheter har sin grund i
förståndet. Häraf drog Kant den slutsats, att innehållet och
formen ursprungligen voro skilda och föllo utom hvarandra. Men
innehållet och formen, sinligheten och förståndet, äro dock i hvarandra
närvarande och båda lika primära eller ursprungliga. Det högre är,
när det betraktas teleologiskt, närvarande i det lägre, det inre i det
yttre, det aktuella i det potentiella. Med varseblifningen fatta vi
allt omedelbart såsom ett belt, sä att formen är gifven med de mänga
senterade momenterna. Men när pa högre ståndpunkt förståndet
kommer till aktualitet, söker detta att upplösa det hela och
sön-derlägga det i dess beståndsdelar. Innehållsmomenterna, som komma
från sinligheten, fattas nu för sig sjelfva och skiljas från formen, som
är gifven genom förståndet. Men detta eger ruin endast i
abstraktionen. Ursprungligen äro de förenade, eller, omedelbart förnimmes
ailt såsom ett helt, men med enhet, ordning och sammanhang. Men
detta förutsätter, att det högre, här förståndet, är närvarande och
verksamt i det lägre, ehuru detta icke kommer till vårt medvetande,
så att uppmärksamheten blir derpå riktad, utan sker på omedvetet
eller potentielt sätt. Men potentialitetens begrepp hade Kant icke
fattat och utredt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
