Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56 Om den lioströmska filosofiens förhållande till den Kautiska.
eller Gud; men hon förutsätter äfven genom sin mångfald och
individualitet, hvilket vi dock här icke kunna i detalj uppvisa, en
mångfald af ändliga substanser, genom hvilka hennes innehåll vinner sin
förklaring. Att menniskan är bestämd af en -mångfald af ändliga
substanser följer äfven af deras verkningar hos henne och i hennes
verld. Men om ock menniskan kan veta, att en mångfald af
ändliga substanser förutsattes och är närvarande hos henne och i
hennes verld, så kan hon dock icke veta, hvad dessa substanser till sin
specifica ändlighet äro till skilnad från menniskan, emedan detta
skulle förutsätta, att hon sjelf hade deras perceptionskrafters
specifika mått af ändlighet, hvilket dock icke är möjligt, alldenstund hon
icke kan lefva andra väsendens lif utan endast sitt eget. Alla de
bestämningar eller attributer, som tilläggas dessa ändliga substanser,
äro endast en relativ negation af den oändliga substansens logiska
attributer, men deras specifica grad af ändlighet eller sinlighet känna
vi icke. Icke heller kunna vi känna beskaffenheten af dessa
substansers fenomenella verldar till skilnad från vår egen. Derför
kunna dessa ändliga substanser icke blifva föremål för någon annan
teoretisk vetenskap än en historiens filosofi, d. v. s. en vetenskap
om dessa ändliga substanser såsom grunder, lagar och ändamål för
de olika former af utveckling, som äro faktiskt gifna, och som, ehuru
de ha sitt subjekt i menniskan, dock icke endast ur hennes väsen
vinna sin förklaring. Men utrymmet tillåter oss icke att här
närmare utveckla och förklara detta.
Granska vi nu verlden ur alla de synpunkter, som äro gifna
genom Kants kategorier, nemligen qvantiteter, qvalitetens,
kausalitetens (relationens) och nödvändighetens (modalitetens) synpunkter ’),
så visar det sig, att vi, i stället för Kants olösliga sjelfmotsägelser
eller antinomier, komma till satser, som uttrycka, hvad verlden är
dels såsom fenomen och dels såsom substantielt väsen och hvilka
alla inom sin giltighetssfer äro sanna. Så är verlden visserligen i
anseende till qvantiteten eller i anseende till sin extensiva storhet i
tid och ruin gränslös, emedan detta är den motsägande karakteren hos
allt fenoinenelt, när det betraktas i anseende till sin extensiva form,
men då å den andra sidan fenomen förutsätter och innehåller väsen
eller det accidentella ett substantielt, så är hon dock till sitt
substantiella väsen ett inom sig slutet helt, emedan detta är formen
för allt substantielt, som icke är i rum och tid. Och betraktas
verlden ur qvalitetens synpunkt eller i anseende till sin inten-
’) A. Nyblaeus. Den filosofiska forskningen i Sverige, 1: 2 sid. 38.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
