Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66
Om den lioströmska filosofiens förhållande till den Kautiska.
Härmed har Kant uppvisat ett motiv för handlandet, som uppfyller
de fordringar, som pà ett sådant måste uppställas. Viljans motiv
eller bestämningsgrund, lagen, är en sjelfständig praktisk princip,
emedan han icke förutsätter relationen till ett annat, hvarken
böjelser eller några sinliga intressen, genom hvilka han får sin giltighet,
utan eger giltighet genom sig sjelf, äfven om dessa uppoffras eller
gå under; sjelftillräcklig, emedan man icke med lagen kan
koordinera någon annan praktisk princip, utan att detta leder till viljans
heteronomi eller till det sedliga lifvets förstöring; vidare allmängiltig
och nödvändig eller konstant, emedan han icke är hemtad från
erfarenheten utan från viljans egen aprioriska bestämdhet och således
är en ren praktisk princip, samt slutligen äfven förnuftig i praktisk
mening, emedan han är identisk med menniskans noumena natur.
Sedan Kant i de föregående satserna undanröjt de historiskt gifna
och psykologiskt möjliga formerna af praktisk einpirism, har han
följaktligen i denna tredje sats uppvisat verklig rationalism i
praktiskt afseende.
Det faktum, från hvilket Kant har utgått, vinner sin förklaring
genom lagen, som alltså är pligtens närmaste grund. Men då lagens
fordran kan uttryckas i en praktisk grundsats, så måste denna grundsats
skiljas från andra praktiska grundsatser, på samma sätt som pligten
blifvit skild från andra handlingar, som icke äro pligter. För detta
ändamål tager Kant en öfversigt af de möjliga praktiska
grundsatserna. Dessa äro maximer, såvida de endast äro subjektivt giltiga,
d. v. s. giltiga för ett enskildt subjekt endast på den grund, att det
har bestämt sig för en sådan regel för sitt handlingssätt, samt
im-perativer, såvida de äro objektivt giltiga eller giltiga för hvar och
en förnuftig varelses vilja med nödvändighet. De senare åter äro
dels hypotetiska imperativer, såvida de äro giltiga endast under en
förutsättning, som är gifven för viljan, d. v. s. genom någon afsigt
eller verkan, som framgår af handlingen och för hvilken denna är
medel, och dels kategoriskt imperativ, såvida det är giltigt utan hvarje
förutsättning, d. v. s. endast genom sig sjelft och för sin egen skull.
Denna indelning af de praktiska grundsatserna motsvarar de ofvan
angifna trenne satserna angående pligten. Alla maximer ha sitt stöd
i böjelserna och dessas tillfredsställande är det ändamål, som med
dem omedelbart åsyftas, hvarför också de olika formerna af den
sinliga lycksalighetsläran från dem hemta sina principer. De
hypotetiska imperativen^ åter, som uttrycka förhållandet mellan viljans
handlingar och deras af förståndet beräknade verkan och hvilka
endast hafva en generel giltighet, men icke allmänhet (universalitas),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
