Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
68 Om den lioströmska filosofiens förhållande till den Kautiska.
någonting annat, hvarken i himmelen eller på jorden, utan måste vara
sjelfständig, såvida lifvet skall hafva ett sedligt värde. För att uu
pröfva huruvida handlingen företages på grund af någon uppenbar
eller fördold böjelse, någon omedelbar eller medelbar lust och sålunda
bestämmes af en osjelfständig eller materiel princip, har man derför
att se efter, om viljans princip kan upphöjas till en allmän naturlag
eller om handlingen företages eudast och allenast för viljandets egen
allmängiltiga och nödvändiga form, sådan denna helt och hållet a
priore är förenad med sjelfva begreppet 0111 en förnuftig varelses
vilja, och följaktligen måste den ofvan angifna formeln vara ett sätt,
hvarpå sedelagens fordran kan uttryckas.
Men lagen kan icke endast ses såsom inom sig hafvande
allmängiltig och nödvändig form, utan ock såsom uttryckande ett praktiskt
ändamål för viljan. Detta ändamål får icke vara skildt från viljan,
hennes maxim (högsta bestämningsgrund) och handlingar eller någon
för dem yttre verkan eller effekt, emedan, såsom vi hafva sett, dessa
i sådant fall endast blifva medel och emedan hvarje viljans
bestämningsgrund då blir otillräcklig, utan måste vara ett med viljan sjelf.
Andamålet får icke heller vara ett lägre, som har andra och högre
ändamål öfver sig, utan måste vara ett högsta ändamål, som
inskränker alla lägre, subjektiva och relativa ändamål. Detta vill med
andra ord säga, att ändamålet måste vara ändamål i sig sjelft eller
sjelfändamål. Kant hänvisar nu derpå, att det finnes en verklighet,
som är ändamål i sig sjelf, nemligen personen eller den förnuftiga
varelsen såsom sådan. Personen kan nemligen icke nedsättas till
ett blott medel; detta gäller endast 0111 de sinliga varelserna eller
tingen; personen eller den förnuftiga naturen är tvärtom ändamål i
sig sjelf. Derför kommer den andra formeln för sedelagens fordran att
lyda: handla så, att du brukar menskligheten såväl i din person
som i hvar och en annans alltid tillika såsom syftemål, aldrig såsom
blott medel. Då nu viljans princip är sjelfändamål och sålunda har
sitt värde i sig sjelf och icke i någon genom den åsyftad verkan,
och då vidare, såsom Kant visar, alla pligter vinna sin förklaring
ur denna princip, som följaktligen är tillräcklig bestämningsgrund
för viljan, så motsvarar denna formel för det kategoriska
imperati-vet den andra satsen om pligten.
Men är, såsom nu blifvit visadt, hvarje förnuftigt väsen
ändamål i sig sjelft och utgöres ett sjelfändamål icke af det, som för
hvarje förnuftigt väsen är specifikt eller olika, utan af allas
gemensamma bestämdhet eller af det praktiska förnuftet sjelft, så föras vi
härigenom till begreppet om ett helt eller ett system af ändamål,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
