Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
80
Om den lioströmska filosofiens förhållande till den Kautiska.
dessa bestämningar och icke heller lemnat en tillfredsställande
förklaring af dessa bestämningars möjlighet: brister, hvilka stå i
sammanhang dermed, att Kant icke kunde betrakta sedligheten från en
enda omfattande synpunkt, nemligen såsom innebärande en
utveckling i och för den sedlige anden af hans möjliga innehåll. Boström
deremot har fört undersökningen längre än Kant, uppvisat ett
innehåll hos sedligheten och lemnat en tillfredsställande förklaring för
möjligheten af de bestämningar, soin Kant hade uppvisat såsom
väsentliga för sedligheten. Boström har uppvisat menniskans
substantiella väsen och visat, att detta väsen framstår för menniskan jemväl
såsom en verklig praktisk förmåga, d. v. s. såsom den grund, från
hvilken det sedliga lifvets utveckling utgår, den lag, som leder
utvecklingen, och det ändamål, hvartill utvecklingen syftar, så att
grunden, lagen och ändamålet äro ett och samma substantiella väsen
eller en och samma sedlige ande framträdande såsom praktisk
förmåga och sedd från olika synpunkter. Sedligheten blir nu en
verklig utveckling och får ett högsta ändniål eller en causa finalis,
nemligen den sedlige anden sjelf, som har att utveckla sig till den
fullständiga aktualisationen af sitt väsen.
Hvad beträffar afsigtligheten såsom en bestämning hos den
sedliga verksamheten, så följer af det föregående, att, om man dermed
menar medvetande af ett högsta ändamål och af handlingarnas och
medlens förhållande till detta, sedligheten enligt Kant icke heller
får bestämningen afsigtlighet. Kant talar visserligen 0111 ändamål,
nemligen dels sjelfäudainål, som aldrig äro blott medel, och dels
subjektiva och sinliga ändamål. Men de förra äro icke ändamål i
egentlig mening, dels emedan de icke hafva konkret innehåll, utan,
såsom vi hafva sett, endast utgöra en form, som saknar verklighet,
och dels emedan de icke utgöra en potentiel bestämdhet hos anden,
som kan öfvergå till aktualitet genom en utveckling. Och icke
heller äro de senare ändamål i egentlig mening, dels emedan icke
heller dessa äro momenter af en utveckling och dels emedan de falla i
tiden och äro sinliga. Det i tiden varande, som är sinligt, kan
endast vara timliga vilkor för ett ändamål, som i sig sjelft är höjdt
öfver tiden, ehuru det visserligen för oss framträder i tiden och då
senare än sina verkningar. Sedligheten är derför enligt Kant icke
heller ett afsigtligt lif i egentlig mening, ehuru det sedliga lifvet
visserligen är sjelfmedvetet och detta ända derhän, att det
uteslutande är bestämdt af begrepp och begreppsgrundsatser.
Friheten har Kant strängare än någon före honom upptagit
såsom en bestämning hos det sedliga lifvet. Men någon förklaring af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
