Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om den Boatrömska filosofiens forhållande till..den Kantiska. 93
sträcker sig den enes tillåtelse att handla fritt inom det yttre, och
hvar är gränsen, der en annans handlingsfrihet inträder och den
motsvarande rättspligten hos hvar och en annan?
Dessa gränser kunna icke vara godtyckliga eller bero på
mensklig öfverenskommelse. Ty huru skulle någonting kunna vara rätt
endast genom ett fritt beslut, äfven om detta samtidigt upprepades
af flere viljor? Det rätta blefve då endast ett konventionelt,
som bestämdes qvantitativt efter det rådande antalet, hvarigenom
hvarje fast gräns mellan rätt och orätt måste bortfalla. Men att
verkliga gränser finnas äfven för rätt och orätt visar sig redan af
den skuld och det ansvar, som den drager öfver sig, hvilken kränker
rätten. Dessa gränser kunna icke heller grunda sig på magt. Det
rätta blefve i sådant fall icke ett praktiskt objekt, som hänförde sig
till en fri vilja, som vore imputabel för sitt förhållande till rätten,
utan endast ett teoretiskt objekt, som vore naturnödvändigheten
underkastadt. Icke heller kunna dessa gränser grunda sig på bedrägeri
och list. Detta allt är upplösningens och förderfvets läror.
Rättigheter och rättsförhållanden grunda sig på en förnuftig
praktisk lag. Hvar och en, som har en rättighet, måste nemligen
äfven kunna uppvisa en praktisk lag, i kraft af hvilken han har
rättigheten, ty der ingen lag finnes, der finnes icke heller någon
rätt och följaktligen icke heller någon rättspligt hos andra. Rätten
kan visserligen ha sin yttre betingning i vissa rättsomständigheter,
rättsvilkor eller lättsfakta, som konditionera rättens aktualitet, men
den rätten kauserande grunden deremot måste vara en praktisk och
förnuftig lag.
Men praktiska lagar få icke förväxlas med praktiska
grundsatser, äfven om dessa icke äro sinliga utan förnuftiga. De förnuftiga
praktiska grundsatserna innehålla och uttrycka praktiska lagars
innehåll, d. v. s. de förbindelser och rättigheter, som genom de
praktiska lagarna äro gifna för viljan, men äro sjelfva inga lagar i
c-gentlig mening. De äro i ord uttryckta praktiska omdömen, genom
hvilka de praktiska lagarnas innehåll successivt sönderlägges och
fixeras för medvetandet och viljan och äro följaktligen abstrakta,
under det att lagarna äro konkreta och individuella, d. v. s. väsenden.
De i staten faktiskt gällande rättsgrundsatserna kallas visserligen
lagar, men detta derför, att de egentligen ingenting annat äro än
monarkens egen rättsliga och offentliga, d. v. s. i laglig ordning
eller form uttryckta, vilja i ett visst afseende betraktad eller såsom
organ för rättssamhället, som är den egentliga lagen. Att de i
staten gällande rättsgrundsatserna äro den regerande inouarkens egen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
