Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Sjunde kapitlet
- Åttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Det medger jag visst... vi ha dock ofta varit lika illa däran, men alltid förstått mota Olle i grind.» Och Hanna grep med handen om en mängd av Emelies rika lockar samt ruskade duktigt om med hennes huvud. »Inte tråkiga grubblerier», sade hon, »endast glada förhoppningar!»
*
ÅTTONDE KAPITLET.
»Du är ändå min snälla flicka», sade fru Högqvist följande morgon, då Emelie städade salen samt röjde ur vägen en mängd teaterglitter, som hon och Jean hopat tillsammans i en vrå. »Av dig kan jag alltid påräkna något deltagande», fortfor hon med en suck, »men jag vet inte, vad som farit i Hanna... hon regeras av en motsägelseanda, som gör henne rent av oförnuftig... tro mig, hon vet lika så väl som vi huru illa det är ställt för oss...»
»Det är ju väl, att hon åtminstone håller humöret uppe.»
»Jag ger inte två styver för det... Hon vill vara så kavat och veta råd för allt, men den hjälp hon kan lämna kommer för sent... det dröjer månader innan hon kan röra sig och under dessa månader blir det allt sämre för oss... jag törs inte föreställa mig allt detta elände eller huru det skall sluta.»
»Hon överdriver inte», tänkte Emelie, där hon stod orörlig, med den urblekta grannlåten i sina händer, ty fastän de båda systrarna fortfarit att språka rätt muntert tillsammans, var dock icke all oro bortjagad ur hennes barnsliga sinne, och så fort modern i denna stund åter börjat måla framtiden i svart, försvunno de ljuspunkter Hanna sökt locka fram.
»Vi ha alltid varit illa däran, kära Emelie», fortfor fru Högqvist, »undantagandes den första tid vi bodde här, men just för det vi hade repat oss något känns det dubbelt tungt att se våra små tillhörigheter halka oss ur händerna igen...»
»Ja, det är för svårt... men låt oss ändå hoppas...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 22:20:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/emelie/0048.html
