Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ord men inga visor - En Strindbergs-replik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Mitt namn är Engdahl, Folkteaterns innehafvare
i Göteborg. Får jag spela »Hemsöborna» i Januari?»
Men det skulle jag inte sagt. Den älskvärda blick
jag väntat mig af detta tilltal uteblef. En blixt sköt
fram under den väldiga pannan, som ett dynamitskott
under ett granitblock, åtföljd af en replik, som jag
aldrig skall glömma:
»Fy f—n, Hemsöborna. Den smörjan.»
Sade och gick.
Jag tyckte att det blef solförmörkelse och att jag
hörde ljudet af Carl XIII:s fyra lejons brådskande
flykt från grannskapet.
I mörkret letade jag mig upp till Operakällarens
terrass och drack en kopp starkt kaffe.
Ja, så gick det med den audiensen, men jag är i alla
fall glad åt att ha talat med Strindberg.
Hur var det inte med kärringen, som var så hjärtans
innerligt glad för att Carl XV tilltalade henne?
»Hva’ sa’ han då?» sporde någon.
»Han sa’: dra’ åt h—e, kärring!»
Numera när jag är i Stockholm ibland och får se en
karl i gathörnet med en röd flagga, som han varnande
svänger, så tror jag aldrig som förr, att det är fråga om
bergssprängning. Jag får alltid intrycket, att det är
Strindberg som kommer, och går in nånstans och får
mig en kopp starkt kaffe.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
