Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
icke det brådskande sätt, hvarpå han sökte förminska
granskarens möda, antydde, att någon dold sträng i hans hjärta
berördes. Men i Belgstings stolta, regelbundna drag skiftade
uttrycket snabbt från den djupaste smärta till skräck, till
afsky, till harm och förtviflan, allt efter som svennen talade.
»Hvarför tala så stormodigt om det, som icke mera är
och aldrig kan komma åter», lydde svennens ord, »aldrig
kunde du väl på fullt allvar tro, att jag ville äkta din galna
dotter ... nej, nej, något högre och bättre syftade jag på, och
det var din dotter, det var Kerstin, som lärde mig känna
detta, det var hon, som talade om för mig hvad som bundit
lyckan vid dig och din ätt ... och hon var det, som gaf mig
bågen och dina kopparpilar, och då hon själf ville behålla
kedjan ... ha-ha-ha», skrattade han, liksom fattad af en yrsel,
som gränsade till vansinne, »då tog jag den ... det var om
natten efter den kvällen, då du visade mig ifrån dig.»
Den starke mannen skalf i hela sin kropp, och
krampaktigt vred han sina händer, så att kedjorna skramlade.
»Skramla du med dina kedjor, Belgsting», fortsatte
svennen, »du kan glädja dig däråt, att de skola förrosta kring
ditt lik, ty icke skall riddar Bengt gifva dig fri, och Mårten
och jag icke heller. Ja Mårten, Gods-Svens son, han kände
ock din lyckas och rikedoms hemliga grund. Jag friade till
din dotter, ja, det gjorde jag ... och du sade nej ...»
Svennen hann icke längre i sitt tal. Fången hade kastat
sig öfver honom, och oaktadt de tyngande kedjorna slungade
han honom till golfvet och tryckte sitt knä mot hans bröst.
Svennen, som också besatt mycken vighet och styrka, ehuru
han icke kunde mäta sig med Belgsting, hade ögonblickligt
ryckt fram en daggert, men det var ett ögonblicks verk för
Belgsting att rycka den ur hans hand. Med en blick af
djupaste förtviflan, riktade han daggerten mot den öfvervunnes
bröst.
»Din stund är kommen, nedrige rånsman ... bed, om du
kan, en bön för din arma själ ...»
Den hånande svennen blef som med ens förbytt. Detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
