Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fysik och Kemi - Kroppars beståndsdelar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bilda ett salt. Då kopparsalterna äro giftiga,
böra ej maträtter, som innehålla syror, förvaras i
kopparkärl. De salter, som bildas med kolsyra och
organiska syror, kallas erg.
Med andra metaller legerar sig koppar och bildar
flere viktiga legeringar, såsom kanonmetall,
malm, brons (koppar och tenn), nysilfver (koppar,
nickel och zink).
Koppar finnes i naturen dels gedigen, dels i förening
med syre och med svafvel. I Sverige finnes kopparmalm
vid Falun, Åtvidaberg m. fl. ställen.
Kvicksilfver är den enda metall, som vid vanlig
temperatur har flytande form. Det utgör en silfverhvit
vätska och finnes dels gediget, dels förenadt med
svafvel till cinober.
Kvicksilfver användes i barometrar, termometrar
m. fl. fysikaliska instrument; legeras lätt
med de flesta metaller; dessa legeringar kallas
amalgam. Bland de viktigaste är tennamalgam, som
användes till beläggning af speglar.
Kvicksilfversalterna äro giftiga och användas inom medicinen.
Nickel är en hvit, smidig och seg metall, som har
stor användning till öfverdrag af andra metaller
(förnickling), emedan den ej angripes af luft och
endast med svårighet af syror.
I Sverige förekommer nickel i förening med järn och
svafvel vid Klefva i Småland.
Kobolt förekommer sparsamt i naturen i förening
med svafvel och arsenik, t. ex. vid Tunaberg i
Södermanland; och är en metall med grå, något rödaktig färg.
Metallen har ej någon teknisk användning, men dess
förening med syre användes att gifva blå färg åt glas
och porslin, hvarvid koboltsilikat bildas.
Järn är en af våra viktigaste metaller, men förekommer
ej fritt i jorden, utan blott som malm, hvarur det
med mycken möda kan framställas. Detta göres i stora
höga ugnar, kallade masugnar (fig. 3), i hvilka hvarftals
införas malm, kol och kalksten. Kolet upptager
syre från malmen; därigenom erhålles järn, likväl i
förening med kol. Det järn, som då erhålles, kallas
tackjärn; det kan ej smidas, ty det är sprödt, men
kan användas som gjutgods, till grytor, kaminer etc.
Med olika metoder kan man sedermera borttaga en del
af kolet ur tackjärnet och därigenom erhålla antingen
stål eller stångjärn, som innehåller minsta mängden
kol. Den mest använda metoden att framställa stål är
den s. k. bessemermetoden, hvarvid upphettad luft,
som syrsätter kolet, pressas genom smält tackjärn.
Stångjärnet kan smidas och genom hamring fogas ihop
(svetsas), dragas till trådar och valsas ut till
skifvor och plåtar.
Om järn är förenadt med svafvel, blir
det skört vid glödgning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
