Enhvar sin egen lärare. Undervisningskurser för själfstudium / I:409 (1893) Author: Per Edvard Magnus Fischier - Tema: Textbooks for schools Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fysik och Kemi - Elektricitet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ledning, hvars ändpunkter äro i metallisk beröring med magnetens midt
och ena ända. Denna kraft verkar dock ej allenas i magnetens yta,
utan om vi tänka oss en del af rymden omkring magneten roterande
med denna, så visar sig denna kraft verksam uti hvarje punkt af den
roterande massan. Detta fenomen kallas unipolär induktion.

Fig. 66.

Stödjande sig på de af oss nyss nämnda verkningarna mellan
strömmar, har Edlund förklarat den unipolära induktionen och sedermera
användt denna till förklaring af den atmosferiska elektricitetens uppkomst.
Emedan jorden är en i rymden roterande magnet, så alstras, så väl i
jordytan som uti atmosferen, genom unipolär induktion en
elektromotorisk kraft i en riktning vinkelrätt mot den magnetiska inklinationen.
Genom denna kraft drifves etern mot atmosferens högre regioner och
framkallas därigenom luftelektriciteten. Då denna kraft är vid ekvatorn
störst samt vinkelrät mot jordytan, men allt längre mot polerna blir
mindre och går mer snedt mot jordytan samt är vid polerna noll, så
följer däraf att etern bör föras
mot polerna och där strömma ned
till jorden, hvarvid norr- eller
södersken bildas. En del af etern
hopar sig i atmosferen och ger
upphof till åska. De flesta
åskväder måste uppträda i närheten
af ekvatorn.

Strömmars inverkan på
magneter har blifvit använd till
apparater att bestämma strömmens
styrka; sådana apparater äro:
galvanometern och bussolen.

Elektriska telegrafen. Galvaniska strömmens användande till
telegrafiskt ändamål föreslogs första gången år 1808, omedelbart efter det
strömmens förmåga att sönderdela vatten blifvit upptäckt, och
signaleringsmetoden grundade sig på denna egenskap. Omkring 10 år
därefter uppfann Ronalds en sinnrik metod, förmedelst hvilken bokstäfver
å en tafla kunde genom friktionselektricitet signaleras på afstånd. Efter
upptäckten af strömmars inverkan på magneter gjordes en mängd
försök att använda denna kraft för telegrafering. Den förste, som
lyckades gifva en praktisk lösning af frågan var Wheatstone, som år 1837
uttog patent å en telegrafapparat, bestående af fem magnetnålar,
anordnade å rad å en visaretafla. År 1836 lyckades Morse uppfinna den
efter honom benämnda telegrafapparat, som sedermera blifvit förbättrad
och ännu användes. Några år därefter uppfann Wheatstone
visarapparaten.

I hvarje telegrafsystem (fig. 67) hafva vi att åtskilja tre delar:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>