Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historia - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
175
Italien. En tid därefter afstannade för lång tid de
inre striderna, sedan plebejernas sociala ställning
förbättrats och de jämte patricierna fått tillträde
till statens högsta ämbeten, så att äfven en af de
två konsulerna, statens högsta styresmän, skulle
tagas ibland dem.
Nu kunde Rom med enig och samlad kraft vända sig mot
yttre fiender. De latinska städernas kufvande ställde
det i spetsen för landskapet Latium, dess omnejd i
söder, men bragte det ock i grannskap med samniterna,
som nu voro halföns mäktigaste folk. I tre stora krig
kämpade romare och samniter under ett halft sekel
(343-290 f. Kr.) på lif och död om väldet på halfön. Å
Ömse sidor kämpades med den mest lysande tapperhet;
men samniterna voro splittrade i många små samhällen,
under det Kom bildade en enda fast sammansluten stat,
och denna omständighet hade det kanske mer än sina
vapens lycka att tacka för en seger, som i själfva
verket bestämde dess hela framtid. Efter samniternas
kufvande fanns ej mer någon makt på halfön, som
kunde göra det motstånd, och snart härskade det
från Podalens gräns ned mot halföns sydspets. Där
kom det omsider i beröring med de stora och rika
grekiska kolonistäder, som åt detta land gifvit namnet
Storgrekland. Kort förut hotade af samniterna, måste
dessa nu gifva sig under Rom. Blott det stolta och
rika Tarentum sökte genom förbund skydda sig mot
dess makt. Bland de många småriken, som uppstått
efter Alexanders död, var äfven Epiros nordväst om
Grekland nedom inloppet till Adriatiska hafvet. Dess
tappra bergfolk styrdes af Pyrrhos, en af dessa
äfventyrliga krigare, hvarpå österlandet vid denna
tid var så rikt, hvilka tidtals stodo i spetsen för
stora riken, tidtals irrade flyktiga från land till
land. Pyrrhos, som en kort tid innehaft Macedoniens
tron och som brann af lust att mot västerns barbarer
uträtta, hvad den store Alexander utfört i Öster,
följde med glädje tarentinarnes kallelse att komma
dem till hjälp mot Rom, hvars krigiska rykte länge
sedan nått utom Italiens gränser. För första gången
(omkr. 280 f. Kr.) möttes mace-donisk och romersk
krigskonst på slagfältet. Ehuru två gånger besegrade,
ingåfvo romarne sin tappre fiende den största aktning
och beundran; och sedan de lärt sig att strida mot
de fruktade elefanterna - hvilka efter Alexanders
tåg till Indien kommit i allmänt krigsbruk - lyckades
de tillfoga honom ett grundligt nederlag, så att han
lämnade Tarentum åt dess öde och återvände till sitt
hemland, där han snart fann döden i ett obetydligt
stadskrig. Men mellan Rom och de östra landen var
beröringen Öppnad för att ej mera af bry tas.
Liksom i ringar vidgade Rom sitt välde. Efter
Latium hade det kufvat det öfriga Italien, och nu
sträckte det ut handen efter det rika och fruktbara
Sicilien. Men för hvarje steg utåt mötte det nya och
mäktigare fiender; frågan om Siciliens besittning
vidgade sig snart till frågan, om ett ariskt eller
ett semitiskt folk skulla råda öfver väster-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
