Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historia - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
180
storartadt vägnät, anlagdt för militära syften,
främjade i största utsträckning äfven den
fredliga samfärdseln mellan världsrikets olika
delar. Beläget i midten af den väldiga landmassa,
som lydde dess bud, och genom själfva detta läge
gynnadt vid sina eröfringar, blef Rom snart äfven
den andliga medelpunkten för folken. Men de skatter,
som eröfringarna hopat i Rom, blefvo dess folk till
tvifvelaktig nytta. I första hand ledde de till de
härskande klassernas öfvergång från lan dt- till
stadslif och till det lilla jordfbrukets undergång,
där bonden själf skötte sin jord och redan långt
fore Roms tid därur framlockade de ymnigaste skördar,
men som nu ej kunde uthärda täflan med ett storbruk,
som efter karthagiskt mönster drefs med slafvar. De
gamla stränga lagarna mäktade ej mer hindra jordens
hopande på alt färre händer, och medan det härskande
folket spridde sig kring världen, grundade kolonier
eller förblödde på slagfälten, fylldes Italien själft
af en ständigt växande här af slafvar, som mer än en
gång skakade republiken med sina uppror, under det
romarne drefvo gäck med dem i sina lustspel. De rika
bytena från eröfrade länder gjorde det onödigt att
utkräfva skatter af Roms medborgare, men beröfvade dem
ock det mäktiga vapen, som skattebevillningsrätten
gifver ett folk till värn för sin frihet. Klyftan
mellan fattigdom och rikedom blef allt djupare, och
två varmhjärtade folkvänner, bröderna Tiberius och
Cajus Gracehus, sökte förgäfves att upplifva de gamla
lagarna till förmån för jordstyckningen, men fingo
hvar för sig (133 och 121 f. Kr.) med lifvet bota
för sin förgripelse på de rikas makt. I stället för
att fördela stats j orden mellan fattiga medborgare
fann man det bekvämare att utdela spannmål bland dem,
men lockade därmed blott en mängd fattiga till Rom,
som fyllde folkförsamlingarna och tjänade ärelystna
partiledare till underlag för deras makt.
Snart var republiken prisgifven åt deras förbittrade
täflingskamp om makten, och det offentliga lifvet
fylldes af ränker och bestickningar af alla
slag. Liksom förr i striden mellan patricier och
plebejer fram-stodo snart åter ett adelsparti, under
Sullas ledning, och ett folkparti, hvars anförare
var Marius. Båda voro ypperliga fältherrar. Marius,
en rå uppkomling, hade inlagt ära genom att göra slut
på kriget mot den svekfulle ränksmidaren Jugurtha,
en ättling af Masinissa, och hans rikes eröfring (106
f. Kr.). Kort därpå lyckades han rädda republiken från
en allvarsam fara, då för första gången germaniska
folk (cimbrer och teutoner) ryckte an mot dess
gränser. Efter långt kringirrande i Europas inre hade
de begått Roms fienders vanliga fel att dela sig,
hvilket gjorde det lättare för Marius att besegra
dem i trots af den skräck hans soldater hyste för
de jättelika krigarne från norden. Teutonerna blefvo
(102 f. Kr.) slagna vid Aquce Sextice (nu Aix i södra
Frankrike), cimbrerna året därpå vid Verona i norra
Italien, och Rom var åter räddadt - för att med så
mycket större förbittring hängifva sig åt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
