Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historia - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
189
länge i valet, men det skulle dock blifva en helt
annan lära, som afgick med seger och gaf ny riktning
åt världens öden.
Som en gensaga mot de kringboende folkens vilda och
blodiga mångguderi hade alltifrån Mose tid judendomen
framstått, och inom kort hade den lyft sig till en
dittills okänd religiös höghet och renhot. Och i
tidens fullbordan kom bland detta folk kristendomen
i världen, församlande liksom i en enda brännpunkt
allt ädelt och stort, som mänskligheten under
flyktade årtusenden känt och tänkt. Midt i den
gamla medelhaf s världen, vid folkens allfarväg,
där hamitiska, semitiska och ariska stammar en efter
annan böljat fram och åter öfver landbryggan mellan
de tvenne världsdelarna, i krig som i fred lämnande
oförgängliga spår af sin framfärd, spirade upp det
senapskorn, som var bestämdt att en gång såsom ett
väldigt träd öfverskygga hela världen. Knappast ett
rykte om dess’ stiftares ord och gärningar torde under
hans korta jordelif ha trängt utom Palestina, som det
heliga landet nu allmänt kallades, och äfven då hans
apostlar, icke aktande lif och välfärd, gått ut i hela
världen att förkunna evangelii glada budskap för de
fattiga och betungade, var den åsikt allmänt gängse,
att kristendomen endast var en judisk sekt. Paulus
och hans efterföljare betonade dock kraftigt
motsatsen, och under det judarne efter Jerusalems
förstöring skingrades kring alla land som agnar för
vinden, utbredde sig kristendomen oemotståndligt
bland de djupa leden. Hvarken förföljelser eller
martyrskap kunde bryta dess förunderliga makt öfver
själarna. Trajanus hade befallt, att de kristna
skulle lämnas i fred, enär han ansåg, att det ej
anstode hans tidsålder att förfölja dem för sin
tro. Men då de i strängt fasthållande af sin tro på
en enda Grud vägrade att i likhet med rikets öfriga
undersåtar bringa gudomlig hyllning åt kejsarens
bilder, måste de romerska myndigheterna från sin
ståndpunkt behandla dem som rikets fiender. De
blodigaste förföljelser, såsom under Diocletianus,
syntes blott öka deras antal, och efter denna sista
och svåraste pröfning framstodo de såsom en makt
i staten, som den kejserliga politiken måste räkna
med. Insikten härom, och ej religiöst nit, var det,
som bragte den sluge Konstantin att under kampen om
krona och rike stödja sig på kristendomen och omsider
på dödsbädden öfvergå därtill.
Denna öfvergång medförde ytterst viktiga- följder. Med
kristendomens upphöjande till statsreligion följde
äfven dess inordnande i statens organisation, sådan
denna genom Konstantins reformer utbildats; de kristna
biskoparne eller uppsyningsmännen öfver församlingen
blefvo ett slags andliga provinsguvernörer i det
kyrkliga världsrike, hvars hufvud kejsaren skulle
vara. Därmed kom äfven kyrkans och kyrkolärans enhet
att skjutas starkt i förgrunden bredvid eller på
bekostnad af det kristliga lifvet, och det starkt
framhållna krafvet att bevara enheten i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
