Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historia - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
202
infödda, under romartiden kristnade briterna, hvilken
slutade med de senares undergång eller fördrifvande
till de bergiga landskapen i väster. I Skotland och
framför allt Irland, som aldrig lydt under Roms välde,
hade kelterna på fredlig väg upptagit kristendomen
och gifvit den en egendomlig nationell utbildning,
allt under det deras inhemska kultur hunnit en
blomstring, som stod i skarp motsats till barbariet
inom det öfriga västerlandet, där trosfanatisnien med
sitt förakt för allt världsligt utplånat nästan hvarje
spår af den gamla bildningen. Men den irländska kyrkan
erkände icke Roms biskopars öfverhöghet, och mellan
båda kyrkorna uppstod en täflan om hvem som skulle
lägga västerlandet under sig. I denna täflan afgick
Rom öfver allt med seger. Efter 600 möttes dess och
Irlands missionärer bland Britanniens och fastlandets
hedniska stammar. De nykristna anglosachsarne blefvo
i sin ordning nitiska missionärer, och bredvid irerna
Columbanus och Gallus nämnas med ära anglosachsarne
Willibrord och Win frid (Boni fädus) för sitt
omvändelseverk bland Tysklands hedningar. Under förra
hälften af 700-talet lyckades den senare fullständigt
befästa den romerska kyrkans välde i dessa nejder, men
fann själf till slut martyrdöden bland friserna. På
samma gång Roms kyrka sålunda vidgade sin makt,
förstod den ock att genom ett klokt uppträdande mot
de bildstormande kejsarne stärka densamma. Men den
själfständiga hållning Roms biskop sålunda intog mot
den byzantinske kejsaren innebar också första fröet
till en fullständig skilsmässa mellan österns och
västerns kyrkor.
Ett mäktigt stöd fann romarkyrkan hos de nya
maktinnehafvarne i det frankiska riket. Den
merovingiska ättens vilda kraft var länge sedan
uttömd i onaturliga släktfejder, och endast ömkliga
skuggkonungar innehade tronen till namnet, under det
andra och fastare händer grepo maktens tyglar. De
germaniska stammarna hade öfver allt slagit under sig
en större eller mindre del af de eröfrade landens
jord, som efter omständigheterna fördelades bland
krigarne såsom själf egendom eller förläning eller
ock förvaltades för statens räkning. Det senare var i
början fallet inom det frankiska riket, och då stats
j orden var konungarnes förnämsta inkomstkälla,
fick dess förvaltare, major domus, snart en makt,
som gjorde honom till främste mannen i riket näst
konungen. Yid konungarnes tilltagande oduglighet
blef det i själfva verket han, som styrde riket,
och under den ofta starkt framträdande söndringen
mellan germanerna i den östra rikshalfvan (Austrasien)
och gallo-romanerna i den västra (Neustrien), stodo
majores domus såsom båda landsdelarnas styresmän ofta
i öppet krig med hvarandra. I denna strid segrade
Austrasien, hvars major domus efter 687 gjorde sig
till hela rikets föreståndare. I denna egenskap
förde karolingernas kraftiga ätt under tre släktled
en ärorik styrelse, soin ej förlamades af de $fven
liar oundvikliga brödrafejderna. Pipin af fferistal
följdes af §itt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
