Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historia - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
226
list och våld bryta feodaladelns makt och grunda ett
verkligt enhetligt konungadöme.
England skulle på ett fruktansvärdt sätt få bota
för sin inblandning i Frankrikes öden, Henrik V:s
späde son Henrik VI fick ej ärfva sin franske
morfaders krona, men väl hans sinnessvaghet;
och hans olyckliga regering väckte inom England
nytt lif åt den strid om kronan, som det själft
framkallat i Frankrike. Huset Lancaster, som med
Henrik IV bestigit tronen, var den därtill närmast
berättigade manliga linjen genom sin härkomst från
den fjärde af Edvard III:s sju söner. Men det kraf
på den kvinnliga liniens företräde, som denne själf
uppställt i Frankrike, skulle i England föra hela
hans ätt till undergång. Huset York ledde väl sin
ättelängd från hans femte son, men ansåg sig genom
ett gifte med dottern af hans tredje son ha vunnit
bättre rätt till kronan än huset Lancaster; och
frändernas strid fyllde riket under trettio år med en
rad af blodiga, med vild grymhet förda inbördeskrig,
efter partiernas fälttecken kallade de röda och
hvita rosornas krig. Härunder fann först huset
Lancaster sin undergång (1471), hvarpå huset York
under gräsliga blodsdåd rasade mot sig själft, till
dess endast den kraftige och begafvade, men grymme
Richard III återstod. Men 1485 stupade Richard mot
Henrik VII, en aflägsen släkting till huset Lancaster,
hvilken genom ett gifte med en dotter af huset York
förenade båda ätternas anspråk. Med honom började en
ny konungaätt, huset Tudor, som lade grunden till en
fast konungamakt, då adelns makt genom de blodiga
krigen för lång tid var bruten. Med England och
Frankrike framträdde sålunda vid medeltidens slut
två riken af ett alldeles nytt slag. Medan förut
det feodala landskapet varit den egentliga staten,
ofvan hvilken kejsardömet med sina minnen från Rom
höjde sig, framstår här nationaliteten som bärare af
ett nytt statslif, som i följande tider skulle träda
allt mäktigare fram.
Äfven i norden skulle nu det nationella lifvet
kraftigare framträda. Norges styrka var bruten
genom de långa, nu afslutade tron striderna; och
Danmark hade (omkring 1340) genom dem förts till
branten af sin undergång samt blott med yttersta nöd
räddat sig undan de kraftiga holsteinska grefvarnes
öfvervälde. Understödda af de tyska hansestä-derna,
hvilkas mäktiga förbund nu bildade nordens största
sjömakt, hade de mecklenburgiska hertigarne 1363
lyckats rycka till sig svenska kronan, sedan Sverige
under folkungaätten haft omväxlande tider af storhet
och svaghet. Då nordens tre konungaätter på 1300-talet
utdogo, samlades alla deras arfsanspråk hos den
kloka och kraftiga drottning Margareta, som också
efter 1389 lyckades under sitt välde förena nordens
tre riken. Denna stort tillämnade förening blef dock
af kort varaktighet, dels genom stridiga intressen
hos folken, dels genom oskicklighet hos konungarne,
som efter Margaretas död voro af tysk härkomst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
