Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historia - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
265
denne som kurfurste af Sachsen vunnit mot af
svärj ande af sin lutherska tro och öfvergång
till den katolska. Han var lätt vunnen af Patkuls
förespeglingar om Estlands och Livlands förening
med hans stater, men då han var fullständigt maktlös
gent emot den polska adeln, kunde han endast börja
krig såsom kurfurste af Sachsen, I Ryssland hade med
Peter den store (1689-1725) en reformator bestigit
tronen, som med hela sitt snilles hänsynslösa kraft
sträfvade att låta sitt barbariska land intaga ett
rum bland Europas civiliserade stater. Sverige hade
med deltagande intresse följt hans rastlösa arbete
för sitt folks höjande och under Karl XI:s sista år
äfven lämnat honom materiellt understöd. Men för
Peters skarpa statsmannablick stod det klart, att
Ryssland måste komma ut till hafvet för att kunna stå
i omedelbar förbindelse med det egentliga Europa. Det
hade kuster endast vid det från alla håll afstängda
Kaspiska hafvet och det under största delen af året
frusna Hvita hafvet. Från Östersjön stängdes det af
Sverige, från Svarta hafvet af Turkiet. Mot detta
senare vände Peter först sina vapen såsom kejsarens
bundsförvant och lyckades 1696 med stor möda intaga
hamnstaden Asov vid det liknämnda inhafvet. Därpå
ingick han i förbund med Polen och Danmark för att
bana sig och sitt land väg fram till Finska viken.
De förbundna trodde, att Sveriges unge opröfvade
konung skulle vara lätt att öfvervinna. Men det
stora nordiska kriget skulle räcka i tjuguett år
(1700-1721) och skaka halfva Europa i dess innersta
grundvalar. Karl XII kastade sig på en gäng ur nöjenas
tummel in i fält-lifvets; med ens mognad till man
inför den fruktansvärda faran, visade han sig snart
vuxen att möta den på ett sätt, som slog världen med
beundrande häpnad. Till Danmark, som hotade Holstein,
öfver-förde han plötsligt en här, som nästan utan
svärdslag tvang konung Fredrik IV till fred på de
villkor, att allt skulle förblifva som förut och
Danmark utgå ur förbundet mot Sverige. Karl skulle
i grund kunnat förödmjuka Danmark, om han ej varit
nödsakad att vända sig mot sina andra fiender,
af hvilka konung August infallit i Livland och
tsar Peter hotade staden Narva vid Estlands östra
gräns. Karl vände sig först mot den senare, och med
föga mer än 8,000 man tillfogade han på hösten 1700
den ryska hären, som var flerdubbelt större, ehuru den
ej enligt den allmänna föreställningen uppgick till
80,000 man, ett fruktansvärdt nederlag. Europa var
slaget af häpnad, då den unge hjälten vände sig mot
sin tredje fiende, konung August, och slog hans här
vid öfvergången af floden Duna 1701. Af sina djupt
förödmjukade fiender skulle han nu kunnat vinna en
förmånlig fred for att sedan under striden om det
spanska arfvet stå såsom Europas skiljedomare. Men
det trolösa sätt, hvarpå hans fiender brutit freden,
och den nedriga rättskränkning, som han ansåg deras
öfverfall innebära, hade fyllt hela
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
