Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historia - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
281
måna stam som moderlandets eget folk. Ömtåligast
af tvistepunkterna var den om rätten att utkräfva
skatter, som moderlandet tog i anspråk för sin
räkning, medan kolonisterna med yttersta stränghet
höllo fast den rätt att ej erlägga andra gälder än dem
de själfva beviljat, som af ålder ansetts tillkomma
hvarje engelsman. Striden fördes å Ömse sidor med
all den vid dylika tillfällen vanliga ensidighet och
hårdnackenhet. Fåfängt varnade Pitt - som numera såsom
lord Chatham satt i öfverhuset - och andra framstående
politiska män; den engelska regeringen förblef
omedgörlig. Den medgaf de omtvistade skatternas
inskränkande till det minsta möjliga, den medgaf
deras användning uteslutande för koloniala ändamål,
men den höll i principen lika envist fast vid sin rätt
att pålägga skatter utan koloniernas hörande. När
alla rättsliga medel voro uttömda, kom det omsider
till våldsamheter. I staden Bostons hamn kastade
1773 några till indianer förklädda amerikaner flere
hundra kistor te i hafvet, på det icke en af England
pålagd tetull måtte indirekt utgå, om varan fördes
i land och såldes. Därmed var tärningen kastad till
den strid, som skulle söndra den engelska stammen
i tvenne mäktiga, stundom sinsemellan fientliga
stormakter. Från början var det ej kolonisternas
mening att lösslita sig från moderlandet, utan
blott att värna om sin själfstyrelse, men Englands
envisa fasthållande vid sina anspråk gjorde hvarje
förlikning omöjlig. Blod hade redan flutit, då de
tretton engelska koloniernas ombud, församlade till
kongress i Filadelfia, den 4 juli 1776 utfärdade
den själfständighetsförklaring, som af de tretton
kolonierna gjorde Nordamerikas förenta stater. Men
i trots af all Georg Washingtons tapperhet och
fosterlandskärlek skulle den unga republiken knappast
kunnat skydda sin själfständighet, om den ej vunnit
en mäktig bundsförvant i Frankrike. Härför hade
den att tacka dels den diplomatiske skickligheten
hos sitt sändebud i Paris, den berömde författaren
och uppfinnaren Benjamin Franklin, dels Frankrikes
önskan att hämnas på England för lidna nederlag
och återvinna, hvad det förlorat, eller åtminstone
försvaga den farlige medtäflaren genom koloniernas
frånskiljande. Krigets utgång afgjor-des mindre
genom Washingtons segrar än genom de väldiga
striderna på hafvet - det adertonde århundradet är
framför allt de stora sjökrigens tidehvarf - och
då äfven Spanien slutit sig till Englands fiender,
och farhågor för dess öfvermakt på hafven förmått
de nordliga sjömakterna att sluta sig samman till
iakttagande af en väpnad neutralitet, fann det sig
ej föranlåtet att gifva efter. I freden i Versailles
1783 erkändes koloniernas själfständighet; Frankrike
återfick väl ej Ca-nada, men däremot Louisiana af
Spanien, som i gengäld erhöll Florida och Minorca
af England. Alla försök att frånrycka det senare
Gibraltar, den ointagliga nyckeln till Medelhafvet,
hade däremot varit förgäfves. De befriade kolonierna
hade ännu en svår tid att genomgå, innan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
