Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur och konsthistoria - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
327
trädesvis till föreställningen såsom de bildande
konsterna. Därför kallas också af konstfilosoferna
poesien för den högsta konsten.
Poesiens tre arter, som, oaktadt de alla hvila på
samma första princip, äro affattade enligt olika
kompositionslagar, voro, sade vi, episk poesi eller
epik, lyrisk poesi eller lyrik och dramatisk poesi
eller dramatik.
Epiken är den af poesiens arter, som i
berättelsens form framställer en tilldragelse såsom
förfluten. Namnet kommer af det grekiska ordet epos
(ord, berättelse).
Ett epos skildrar lugnt och åskådligt, i bestämd,
enkel följd en yttre tilldragelse. Det är den diktart,
som hos ett folk, hvars konstpoesi är nationellt och
normalt utbildad, uppträder först. Ramen för ett epos
är vanligen ganska vid; det framställer ofta stora
historiska tilldragelser och kan, ehuru det däri bör
finnas en sammanhållande enhet, utbreda sig ganska
betydligt. Berättelsens gång bör vara lidelsefri
och lugn, och det, som utgör dess hufvudmotiv, kan
gärna vara inflätadt med bihandlingar. Afvikelser
från ämnet äro i ett epos ej ovanliga.
Af epos finns det egentligen två hufvudarter: det
antika epos och det moderna epos eller romanen.
Det antika epos är till hela sin anläggning
idealistiskt (verklighets-förskönande); dess
yttre form är den bundna eller versformen. Redan i
österlandet finna vi stora epos, t. ex. de indiska
Ramajana och Maha-bharata. Men det land, där den
episka diktarten först fick sin karakteristiska
utbildning, var det klassiska Hellas, hvars
namnkunnige episke skald Homeros blifvit erkänd som
alla tiders förnämste epiker.
Efter hans båda stora episka dikter Iliaden och
Odysseen har man indelat det antika epos i tvenne
grupper, hjältedikten eller det patetiska epos samt
det etiska epos. Hjältedikten framställer i enkla
drag en hjältes öden och lidanden. Det etiska epos,
hvars handling är mera invecklad, är snarare en tids-
och sedemålning. Ju mer vi nalkas den kristna tiden,
dess mer får den senare gruppen öfvertaget. Ur den
uppstår den sista underafdelningen af det antika epos,
den från Alexandria och Sicilien utgångna idyllen,
som från början var en direkt skildring af folkets
lif i förening med naturen.
Det andra stora hufvudslaget af epos var, sade vi,
det moderna epos eller romanen. Romanen är till sin
stil mera realistisk (verklighetstrogen); till formen
är den vanligen obunden, skrifven på prosa. Till sin
komposition följer romanen i det stora hela samma
lagar som det klassiska epos utom i det fallet, att
dess gång är mindre lugn, att dess handling gärna
har större spänning.
Romanen tillhör egentligen den moderna tiden, men
dess ursprung ha vi redan att söka under antiken i
Aristides’ från Miletos sagor, de äventyrsskildringar,
som uppstodo efter Alexander den stores tåg, samt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
