Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur och konsthistoria - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38C
Vidare må här ägnas en kort återblick åt dramats
utveckling.
Liksom det var i Frankrike, som det andliga dramat
först fick sin fulla utveckling, var det äfven
här dramatiken först lösgjorde sig från beroendet
af kyrkan, först genom att de i de andliga spelen
inflätade komiska scenerna utvidgades på de allvarliga
ämnenas bekostnad, sedan genom att ur dessa komiska
scener uppstodo själfständiga farser.
Dessa farser voro ofta plumpa och råa, men friska,
lustiga skildringar ur tidens folklif.
Det är i synnerhet tvenne korporationer, ett skrå unga
jurister kallade Les clercs de la Basoche, samt en
samling ynglingar ur fina familjer, sammanslutna under
namnet Les enfant sans souci, som åstad-kommo denna
emancipation. De förra spelade s. k. farces, bland
hvilka en, advokaten Pathelin, i något ändrad form
bibehållit sig ända till våra dagar. De senare gåfvo
en sorts satiriska Småstycken, kallade »sotties».
Och härmed kunna vi börja vår framställning af den
nyare tidens franska litteratur.
Första tidrymden,
Öfvergångens tid. 1500-1550.
Vid ingången till den franska nationallitteraturens
panteon möter oss en egendomlig jättegestalt, en af
alla tiders mest omskrifne författare, den burleske
komikern och satirikern Franpois Rdbelais.
Rabelais är ännu i mycket kvarstående på medeltidens
grund. Han har samma drastiska språk, samma djärfva
vändningar som fars-författarne, men det är en hel ny
tids tankeinnehåll, som - än direkt, än doldt under
ironiens mask - sjuder i hans skrifter. Han är icke
i formen klassicitetsifrare, men han är till sina
arbetens innehåll den forskande, sökande, nedbrytande
och nydanande renässansmannen.
Han föddes 1483 i Poitou, skulle först studera till
präst, men fann snart munkens kåpa för trång, slog sig
i stället på medicinen och praktiserade dels i Lyon,
dels i Montpellier samt dog slutligen 1553 i Paris.
Alla sina jäsande idéer, sin bitande sarkasm mot
den medeltida åskådningen och sin samtids alla lyten
inom de mest skilda klasser samt äfven sina drömmar
om ett annat tillstånd har Rabelais samlat i de båda
fantastiska romanerna Gargantua och Pantagruel. De
äro affattade på ett i hög grad egendomligt språk, en
blandning af grekiska, munklatin och franskt landsmål,
som gör dem mycket svåra att förstå, men äfven i hög
grad stegrar det burleska intryck de göra.
Var Rabelais en förkämpe för det nya, se vi åter
i denna periods andra två mest betydande litterära
företeelser en anknytning till det gamla, den ene
inom lyrikens, den andra inom contens sfer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
