Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur och konsthistoria - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
469
brosius införde antifonier (växelsånger) och hymner,
och Gregorius l redigerade antifonariet för hela
kyrkan. Kyrkosången förbättrades af Karl den store
genom sångskolor. Den äldsta västerländska tonskriften
kallades neumer och bestod af en mängd punkter,
hakar och krumelurer, till utseendet förvillande lik
en nutidens snabbskrift.
9:de-12:te århundradena utmärkas genom ansatser till
flerstäm-mig musik och fullkomning af tonskriften. I
stället för den forna ledsagningen i oktaver uppträdde
en flerstämmighet i form af kvint-och kvartföljder,
hvilken kallades organ um och först beskref s af
munken Hucbald. Neumerna fingo mera stadga och
bestämdhet genom att fästas vid notlinjer; Ouido
från Arezzo införde redan fyra sådana (sedermera
blefvo de fem). Densamme förberedde äfven det moderna
tonartsystemet genom sina tre hexakord eller följder
af sex toner, grundade på c, f och g - således hvad
vi nu skulle kalla cdurskalans tonika (grundton)
samt båda dominanter (kvart och kvint).
Under 12:te-14:de seklen fick organurn friare gestalt
och stämmorna följdes ej alltid åt, utan fördes
själfständigt vid sidan af hvarandra, hvilket just är
det utmärkande för hvad man kallar kontrapunkt. En
rikare utveckling af rytmiken fordrade särskilda
tecken för tonernas inbördes längd och ledde så till
mensuralmusiken med dess bestämda notvärden: maxima,
longa, brevis o. s. v., af hvilka hvar och en gälde
dubbelt eller tredubbelt samma tid som den näst
följande, således samma princip, som gäller ännu
i dag, ehuru vi nu gifva noterna andra namn: hel,
half, fjärdedels not o. s. v. Franco från Köln var
den förste, som beskref denna musik. Utanför kyrkan
anslogos nya, folkligare toner genom trubadurer och
minnessångare, och äfven den egentliga folkvisan satte
rik frukt. Instrumenten riktades med stråkinstrument,
orgel och klaver.
Kontrapunktens första, mera abstrakta blomstring
inträffade under 14:de-16:de seklen. Marchettus
och Jean de Muris uppställde regler för stämföring
och dissonansbehandling. I synnerhet var det
neder-ländarne, som utvecklade kontrapunkten och
slutligen bragte den genom allahanda spekulativa grepp
till den höjd af hårklyfveri, som vi ofvan betecknat
såsom tonkonstens ena öfverdrift, den formalistiska,
då hon blir mindre en konst än en matematisk
vetenskap. Man nöjde sig ej med att göra t. ex. ett
kanon, d. ä. ett stycke, där den ena stämman efter
den andra inträder med samma melodi, utan man gjorde
ett gåt-kanon, d. v. s. lät uttydaren gissa, när de
olika stämmorna skulle inträda. Man nöjde sig ej med
att låta temat upprepas i rytmisk förstoring eller
förminskning, så att halfnoter blefvo helnoter eller
tvärt om, utan man upprepade det också i kräftgång,
d. v. s. baklänges. Då äfven textorden sönderhackades
ända till obegriplighet, så väckte osederna slutligen
kyrkans ovilja, och det var hart nära, att all konst-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
