Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74
högst melodiska versificationen, ett verkligt
mästerstycke. Det andas i hörjan det
mörkaste tvifvel, men upplöser sig mot slutet i
den skönaste harmoni. Skalden vandrar en
midnatt i månskenet bland de dödas stilla
boningar. Under dystra betraktelser
beskådar han det gråa templet, de svarta korsen.
Han ber de afsomnade stiga upp och för
honom uppenbara grafvarnes mysterier.
Förgäfves — ingen svarar på hans vilda frågor.
Hans förtviflan stiger — tro, hopp, kärlek
— allt förefaller honom såsom en saga; lian
finner, att man ej bör söka lifvet, der döden
och natten bo, ty, utropar han,
Atomers lek, en dans af spöken bara
Ar denna verld_, med alla väsens skara.
Den enda tröst, som återstår honom, är,
att lifvets bittra smärta slutar i grafven. Då
omstrålas tviflaren plötsligt af ett himmelskt
sken, och på silfverskyar nedsväfvar en
skinande ängel. Seraphen förklarar för honom
lifvets och dödens stora hemlighet, tröstar
honom dermed:
Att smärtans brand är själarnas försoning,
Att glädjens hem på öknars väg man finner,
och försvinner. Det dagas, Aurora
pur-prar den tjusande östern, skalden vaknar ur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
