Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
75
tröttas, och lian påminde honom, hvad en vis
man sagt till Augustini moder: »Så många tårars
son kan icke gå förlorad.» Hade icke han också
en moder, en from moder, som bedt för honom
och gråtit? Han bad Grane endast att vänta
tåligt, ty Herrans stund kommer, när man minst
det tror, och då skola alla högmodiga hjärtats
tankar sjunka till stoft. Men först och sist måste
man känna sin synd, känna, hur hårdt man var
bunden i synden. Ty behofvet efter försoning är
för mer än behofvet efter teoretisk klarhet. Och
när detta behof kommit. . .
Teoretisk klarhet? Grane log för sig själf. Han
kunde göra det. Ty det hade blifvit så mörkt i
rummet, att de ej kunde se hvarandra. Grane
satt stilla, hopsjunken som efter en våldsam
kraftansträngning, tills han plötsligt spratt upp vid en
tydlig ringning på tamburklockan.
Professorn tog honom i hand:
— Kom till mig igen, unge man, när ni själf
vill. Och var viss: Herren skall nog hjälpa er!
Därpå gick han ut för att taga emot sina
gäster.
Grane plågades formligen vid tanken på, att
det kom någon, att han måste sitta kvar hela
kvällen, vara i sälskap, samtala och resonnera
efter detta. Han skulle velat gå sin väg, men
fann, att det ej gick an. I det samma blef det
ljust i tamburen, och han hörde röster.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
