Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•336
skapsskilnad, första gången iion kallar mig för .sin
lilla gubbe. »Gubbe!» Fy fan. Man är väl ingen
dräng häller.
Aldrig ha vi tråkigt, och aldrig fundera vi
öfver, hvad vi skola taga oss till. Om
eftermiddagarna gå vi en tur utmed älfven, eller också
sitta vi hemma och prata. Och det är märkvärdigt,
hur lätt man kommer till rätta med sig själf, när
man inte är ensam om det.
Det är höst nu, och bladen ha fallit af. Men
granarna stå gröna som altid, och vi trifvas bäst
i granskogen, därför att den blir sig altid lik.
Och vi äro inte rädda för vintern.
Skrif litet till mig om våra bekanta i Upsala,
och hvad det blifvit med dem. Jag har fått igen
en del af min tro på det yngre slägtet i
Sverige, på sista tiden. Fan vet hvarför!
Professor Ranke i verlden hade rätt. Man måste lära
att försona sig med människorna. Och det är
sant, hvad teologerna sagt, att det hos hvarje
människa finnes en längtan efter försoning. Men
denna längtan är efter en försoning med bela
verlden och alt hvad i verlden fins, en själf
inbegripen. Man behöfver försonas med alla tankar,
som äro sanna, fast de i början synas så bittra,
så bittra. Man måste t. ex. försona sig med, att
man ej får lefva evigt mer än andra naturföremål.
Det är bögmodsdjäfvulen, som måste drifvas ur
kroppen på det tvåbenta djuret människan, innan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
