Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Krönikans berättelse om Birger Jarl m. m. (åren 1229—1266)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Folkungarna, fortsätter han, samlade sig då
åter och skaffade sig krigsfolk, hvar de kunde få det,
uppländske män (d. v. s. svenskar), danskar och
några norrmän samt tyskar, som komma långväga
ifrån. De vordo då svikne, tvärt emot gifna löften.
Det var vid Härvadsbro i Västmanland. Birger
Jarl och biskop Kol lofvade dem trygghet och
svuro dem eder, att de skulle få säker lejd, talade
mycket mildt och eftergifvande och sade sig önska
förlikning. Gud visade sin långmodighet och lät
denna falskhet få framgång. Folkungarna lade
ned sina vapen — ty biskop Kol hade ju svurit
på deras säkerhet — och gingo öfver ån till sina
fiender. Men då lät jarlen afslå deras hufvuden.
Junker Karl var icke med där, men där voro många
andra. Då gick våld och mycken orättvisa öfver
folkungasläkten, ty folkungarna och deras fränder
aflifvades då i stor mängd på en och samma gång,
och släkten fick då ett så stort nederlag, att hon
ännu ej har repat sig den dag, i dag är. —
Vi se, att författaren är uppfylld af harm öfver
förräderiet och beklagar ädlingarnas ömkliga död.
Men han är illa underrättad om förloppet.
Af latinska annaler och Sturla Tordssons
berättelse veta vi, att två folkungar, Magnus Brockes
son Knut samt en Filip Petersson, jämte konung
Knut Långes son Filip voro anförare för
upprorshären. Knut Magnusson och Filip Knutsson hade,
som vi minnas, varit Valdemars medtäflare vid
konungavalet. Filip Knutsson hade dessutom att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
