Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dygd och Plikt - II. Dygder och plikter - 12. Människokärlek - 13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
657
Men salig i sig själf, han må finna gensvar eller ej, är den kärlek,
som icke jagar efter själfförlustelse, utan öfvar själfförnekelse, i det
han i sitt eget lif upptager nästans inre och yttre nöd, den
medlidandets och förbarmandets kärlek, som bevekte Guds Son att utbyta
sin eviga gudomshimmel mot vårt eländes afgrund.
Om musapalmen, hvilken, svag men smidig, böjer sig under
den oändliga fruktrikedomen, säger en indisk skald, att hon tacksam
liksom till kyssar bugar sig ned till modren jorden, hvilken uppfödt
henne, tåligt fördragande hackans slag. Sen där en bild af den
kristliga kärleken! Kristi, den korsfästes, kärlek är hans lifsgrund.
Till denna lifsgrund böjer han tacksamt ned sina fruktbelastade
grenar. Han älskar Jesus öfver allt, han älskar allt i honom, han
älskar honom i allt, han älskar honom framför allt i de fattiga och
nödlidande, hans ringaste bröder, för att en gång få från den
konungens läppar, som skall döma världen, höra de saligförklarande orden:
"Jag var hungrig, och I gåfven mig ata; jag var törstig, och I
gaf-ven mig dricka; jag var husvill och I härbergeraden mig; naken, och
I kladden mig; sjuk, och I besökten mig; jag var i häktelse, och I
kommen till mig."
Fr. Delitzsch: Se människan.
13.
Kärlek är skapelsens rot, Guds väsen; oändliga världar
ligga som barn vid hans barm: han skapte dem endast för den skull.
Endast att älska och. älskas igen, han blåste sin anda
in i det slumrande stoft, och upprätt stod det och lade
handen på hjärtat och kände det varmt af den himmelska lågan.
Släcken den, släcken den ej! hon är andedräkten af lifvet,
kärlek är lif, men hatet är död. Ej fader, ej moder
älskade eder som Gud, ty, att I må salige varda,
gaf han sin endaste son. När han böjde sitt hufvud i döden,
firade kärleken glad sin triumf; fullbordadt var oöret.
Se, då remnar med hast förlåten i templet, som skilde
jorden och himmelen åt, och de döda stiga ur grafven,
hviskande sakta hvarann i örat med bleknade läppar
ordet, blott anadt förut, till skapelsens gåta: försoning!
Kärlekens djup är försoningens djup, försoning är kärlek.
Därför, du människobarn, du älske förbarmande fadern,
vilj hvad den helige vill, och. af kärlek, men icke af fruktan!
fruktan är slafvarnas dygd, men det älskande hjärtat är villigt;
var fullkommen för Gud, fullkommen är kärleken ensam.
Från Kunskapens Träd. 42
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
