Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag. Det vore lika olyckligt som besynnerligt. Ett folks lynne skapas ofta af dess konstitution. Häftigheten af dess utbrott svarar oftast emot och är måttstocken af det förtryck, det förr erfarit.
Konungen. Jag kan ej hindra mig att taga det lifligaste interêt i Frankrikes olycka. Det är det vackraste rike i världen, som nu är förstördt och nult i Europa. Men kejsaren unnar jag hvad honom händt. — Hans försäkran vid sin kröning i Ungern (den han sorgfälligt undvikit) är väl den starkaste, någon monark kan göra. Efter sin ed öfverlemnar han svärdet till stormarskalken med dessa ord: "Jag gifver dig detta svärd att föra, för mig, så länge jag håller min ed, och emot mig, så snart jag den bryter".
Jag. Jag vågar säga, att alla konungar säga tacite detsamma, när de aflagt sina eder, ja, när de trädt på tronen. De regera för att göra folket lyckligt. Deras rätt att befalla och folkets att lyda grunda sig helt och hållet på detta stora villkor, antingen uttryckt i ord, eder, löften och lagar, eller dem förutan i själfva sakens natur. Bryter konungen denna förbindelse, så entledigas folket ock från sin, ej annorlunda än alla andra kontrakter upphäfvas å ömse sidor, när en af parterna brutit det. Konungen är då i [själfva] verket ej mera berättigad att styra och folket ej skyldigt att lyda. Det befinner sig då i samma relation mot sin konung, som konungen i Ungern uttryckligen förklarat åt stormarskalken. Men undersåtares olycka är, att mellan dem och deras öfverhet finnes ingen världslig domare, och att öfverheten sitter med makten i händerna; och därigenom händer, att hvad som efter naturlig lag är rättvist, blifver ofta kraftlöst, deras talan ansedd och straffad såsom uppror, och styrelselagen förvandlad till styrkans rätt (le droit du plus fort). Jag har för mycken ömhet för människors väl för att ej finna huru vådligt, ja ofta brottsligt det vore af folk att för mindre missbruk upphäfva sig mot sin öfverhet och därigenom kasta sig i anarki, som gör det ännu olyckligare; men då man talar om grunden till konungars rätt öfver sina undersåtare, tyckes mig ingen annan finnas än den uppgifna.
Samtalet föll på andra ämnen, och konungen, som icke syntes stött, såg mig icke på någon tid[1].
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
