Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
$
Alt tyst blef backens brus ocb vestanvindens vyss
Och vandrarn stannade att åt bans toner lysa,
Påfogeln, hvilken nyss, stolt al sin skönhet kora,
Nu från den gröna lund helt skaraQat vände 00).
Han plötsligt såg sig glömd, förgäten på en gång
Ty alla lyssnade till näktergalens sång.
Ej af din fägring skryt, den är ett blåndverk
Ej skönhet, skönhet är, då den ej hjerta fått.
7. Strutsen och Gamarne.
Bedröfvad vandrade den ståtliga strutsen omkring, djupt suckande
der-öfver att himlen nekat honom, att i likhet med de flesta andra foglarna, flyga
högt upp i den lätta rymden. Han stannade vid en källa och speglade sig
i densamma.
”Ja,” utbrast han efter en stund, *’sjelfva afunden måste medgifva min
fägring. Hur präktigt glänser icke mitt svarta Öga, huru majestätiskt böjer
sig icke min hals och huru granna ärp icfø odna fjädrar! — Åfven styrka
och snabbhet fattas mig ej, jag kan ila hvart jag vill, hastigt som pilen från
bågen. — Dock, hvartill tjena alla dessa förmåner, då jag ej kan svinga mig
från jorden, en lycka som så obetydliga varelser som den lilla lärkan och den
lula sparfven fatt sig beskärd.” — Just som strutsen talade dessa ord kommo
tvenne gamar flygande och satte sig ned på en klippa ej långt ifrån den
klagande. Det var en tröst för strutsen att yppa sin sorg och han lofvade
dem en stor belöning om de ville förskaffa honom ett par gamvingar, ”ty,”
tänkte han, ”har jag engång dylika, så skall och måste allt gå väl.” Gamar*
ne gingo genast in på förslaget och gåfvo honom tvänne präktiga vingar, hvilka
de tagit frän en anforvandt, som nyligen dött. Nu jublade strutsen, men føns
fröjd var kort. Hur mycket han än ansträngde sina krafter kunde han än*
dock ej komma en tum högre från marken än förr. All hans möda var
fåfäng! — Förbittrad härofver utbrast han i smädelser och anklagade gamarne
för sitt missöde, men den ena af dem svarade honom lugnt: ”Klaga icke,
den som naturen nekat förmåga, kan ingen konst förhjelpa dertill.
8. Katten och Torntuppen.
Gn ung katt, hade en dag begifvit sig ut på strÖftåg, i afsigt att
förskaffa sig en god frukost.
Snart upptäckte han tvenne kycklingar, hvilka helt obekymrade trippade
på landsvägen, och den uriga katten ämnade just Öfverfalla sitt säkra byte, då
han plötsligt varsnade en ståtligt forgyld torntupp, hvilken satt på spetsen
af en närbelägen kyrka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
