Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra afdelningen - 9. Köpet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
€>2
KÖPET.
käckt. ”Vet herrn hvad jag ärnar svara inför rätten, om de stämma
mig dit?”
”Hvad skall dn då svara, Calle min?” uppmuntrade honom Magda.
”Jo, så här säger jag ■— jag vet jag hur det går till —: Jag får
ödmjukast låta högvördige rätten och nådig domarn veta att jag riktigt
nog tog hararne och rapphönsena från patron på Almvik...”
”Du är väl så tvungen att bekänna kort!”
Calle fortfor, utan att gifva akt på patronens afbrott: ”Nå, säger då
domarn, hvarför gjorde du det? ... Jo, svarar jag, för att det icke står
förbjudet i katchesen. Hade det varit en oxe eller en åsna, så skulle jag
icke pekat dit. Men, lägger jag till, och så blinkar jag så här åt
domarn” — härvid gjorde Calle en ny grimas, som så när hade narrat Magda i
skratt — ”det har ingen fara att patron fåkar i skada för så stadiga
djur: det är bara hararne, de rädda stackarna, som icke töras annat än
komma krypande till honom, då han lockar dem till sig med sina långa
snarkningar, ty högvördige rätten må veta att patron sköter sin jagt,
medan han i all Ijufiighet sofver under träden.”
”Huru, din slyngel?”
”Det kan jag ta samma vittne på som patron ärnar kalla för min
räkning — och till sist tänker jag att domarn nog drar på mun, då jag
förtäljer hur patron ville sälja sin rätt till mig för en kyss af Magda.”
”Ha ha ha”, utbrast patron Fabian med ett tvunget skratt, hvilket
knappt nog dolde hans harm och förskräckelse, ”du är mig en lustig
kurre du, och ditt sista infall roar mig så mycket att jag icke har hjerta
att göra sak af strunten... Men hör på, din listige satan, du må icke
tro att domarn skulle gett dig tid att prata all den der galenskapen: vid
första ord utom tillbörligheten hade du blifvit bortförd.”
Calle svarade endast genom att sätta yttersta spetsen af tummen
mot näsan — hvar och en vet hvad ett dylikt tecken betyder.
Men sedan han tagit denna hämd, sprang han åter sin väg, dock
icke längre än att han genom dörren, den han lemnade öppen, kunde ha
en öfversigt inåt.
Vår patron, som emellertid icke ville ge sig utaf så totalt slagen,
hade ganska svårt att finna en öfvergång för några passande afskedsord.
Men den goda Magda, nu fullkomligt lugnad, hjelpte honom snart
till rätta genom instinkten, hvilken ofta mer än ersätter den
förvärf-vade takten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
