Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sednare afdelningen - 16. En högtid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100
EN HÖGTID.
Det var ju ett riktigt kalas! Sötgröt, flsk och kaka .. gubben i
högsätet... Gottlieb, som af reskassan släppt till välfägnaden, bredvid
Nanny... barnen ätande liksom de ärnat göra undan ilen saken för ett
helt år... Calle i högtids-västen, som Magda sytt, och ined en ros i
knapphålet på tröjan, en ros, som Magda brutit... Magda sjelf
uppassande den gamle husfadern med ögon, händer och hela sin varelse...
och ändtligen 1111-Kerstin, som gick omkring och var värdinna för
gull-stjernan, karo, fåren, de begge getterna och den antika svarta katten
........Det var makalöst!
”Och för allt detta tacka vi, näst Gud, herr Gottlieb!” sade
gubben, i det han med rörelse betraktade ynglingen. ”Lyckliga de
föräldrar, som ega en sådan son!”
”Fader Lönner”, sade Gottlieb med en vänlig blick omkring sig,
”har ej skäl att afundas dem!”
”Det är sant!” svarade han, och han nickade ömt och högtidligt
åt de älskade...............................................................
Sednare, då gamle-far gått till hvila i den kära säng, som nu
blifvit honom dubbelt kär, och medan Magda satt bredvid honom och
pratade och Calle täljde barkbåtar åt barnen, sutto Gottlieb och Nanny
nervid källan.
De tycktes i afton icke hafva mycket att säga hvarandra,
åtminstone kunde man tro det, ty Nanny letade träget efter fyrväpplingar
och Gottlieb blåste, såsom han barnsligt brukade, i ett stort blad.
Solen började dala till nedgång. Hennes röda sken föll öfver
flickans bleka, fina ansigte.
”Jag är ledsen”, sade sluligen Gottlieb, som, bortkastande bladet,
tog på sig en riktigt förståndig min, ”jag är ledsen att vi ej flngo
tid att fortsätta våra öfningar — men på det hela, mitt barn, är
du kunnig nog.”
”Mer än nog!” svarade Nanny sakta.
”Isynnerhet för skolan!”
”Ja, isynnerhet för den!”
”Men du svarar så tankfullt och likgiltigt — du är icke sådan som
du brukar vara.”
”Jag vet icke annat.. men när Gottlieb säger det, är det väl sant.
Sedan man först varit mycket glad — såsom jag varit i dag — och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
