Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sednare afdelningen - 18. En timmas regering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN TIMMAS REGERING.
111
var också dessa som haft den näsvisheten att oupphörligt röra sig,
hvarmed bemälte fötter ännu fortforo.
”Fabian, hvad är det åt dig — skäms du ej!”
Fabian iakttog tystnad.
”Jaså, din stackare, de ha fyllt dig, märker jag — och du, ditt
kräk.. att ej kunna stå emot... Nå, rör på dig nu.. var så god och
kläd af dig, eller ...”
Alltid samma tystnad.
”Se så der ja — han är totalt plakat... Gå din väg, Fabian, gå
in till dig... känn dig före: du får ej ta ljus... men slå icke ihjäl
dig... Nå, blir ingenting af— skall jag ringa och låta bära ut dig?”
När icke heller nu någon liknelse till svar lät förnimma sig, ryckte
fru Ulgenie med en åtbörd af uttrycksfull vresighet tillbaka sparlakanet,
utsträckte handen och fick tag i en hel massa obekant hår.
”Himmel”, utbrast hon, ”det är icke min man!”
”Så är det väl någon annans då!” svarade en lugn röst.
Skrämseln hindrade vår fru att skrika. ”En tjuf!” mumlade hon.
”Skulle icke tro det!”
”Men •— hvem.. hvem., hvem är det då?” stammade hon.
”Sof ganska lugnt! Hon skall icke bli störd.”
Fru Ulrique-Eugenie famlade oupphörligt efter klocksträngen ... ”Man
vill mörda mig under sömnen!”
”Sof ganska lugnt, säger jag!” återtog rösten. ”Jag vill hvarken
stjäla eller mörda: jag vill blott...”
Nu lossnade det olycksaliga krampdraget i patronessans strupe, men
just som hon uppgaf det första ropet, qväfdes det under en bred hand,
som lade sig öfver hennes mun.
”Var så god och gör icke om det der, ty då blir jag tvungen att
besvära... och bry sig icke heller om klocksträngen — det är bara till
chikan, om tjenstfolket kommer in.”
”Hvad vill han då, fasliga varelse?”
”Sitta der jag sitter, ingenting annat så länge!”
Patronessan fick plötsligt en ny aning — om det vore något
olyckligt offer för en vansinnig kärlek?
”Huru” — hon hade samlat hela sin värdighet i rösten — ”sitta
der han sitter... det är ju i min sängkammare!”
”Det ser jag väl!”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
