Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sednare afdelningen - 19. Calle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118
CALLE.
Huru stor, huru tillräcklig för Nanny var ej också den sällhet, som
denna tro åstadkom, och huru välgörande verkade den ej på hela
hennes väsende! Hon försjönk ej mer som förr i drömmande overksamhet,
utan var flink, liflig, frisk och blomstrande — den trånande liljan var
förbytt till eri vacker ros.
Högligen prisades af både Magda och far denna förändring, den de
visst icke väntat sig och den de ej kunde tyda annorlunda än att Nanny
var förnuftigare än andra unga flickor.
Men Calle hade sin egen slughet, och då Nanny plägade yttra :
”Ack, den som vore så afhållen!”, brukade han svara.- ”Du vet nog
att det flns den. som håller af dig också — annars qvittrade du icke!”
Vid sådana ord blef Nanny röd som en vallmo och hviskade
tillbaka:
”Du må icke säga så der, då någon hör det!”
Calle nickade. Och en vacker dag fick han veta hela
hemligheten, ty för Calle, som icke länge skulle lefva på jorden, kunde hon gerna
omtala den. Det var för Nanny ett så stort behof att få höra om
någon mer än hon trodde på Gottliebs löfte.
”Hvad menar du,” slöt hon, ”skall han komma igen?”
”Så visst som jag icke mer får se midsommarssolen kan du vänta
honom tillbaka — det var sådan trohet i hans ögon, att han ej sviker!”
”Hvarför hade du en så svår liknelse, Calle — nog får du se
midsommarssolen!” Smärtan öfver en del af Calles ord skingrade glädjen
öfver den andra.
”Nej då — jag bara väntar på att syrenerna ska slå ut: de ha
alltid varit mina vänner.”
Gamle Lönner försökte stundom att tala med sin sjuke son i
andliga ämnen, men han upphörde dermed, då Calle en gång helt
okonst-ladt svarade:
”Var så beskedlig, far, och låt vara det der pratandet! Jag tror
på vår herre Christ och på hans nåd mot syndare, och som jag ipke vet
mig ha gjort något synnerligt illa, utom det att jag stal villebrådet, är
jag icke alls rädd, utan väntar tryggt på att han säger till när han har
tid att ta emot mig. Jag kan väl begripa att det är trångt om plats i
himmelriket, men nog får jag mig en vrå, der jag kan vänta på far och
småbarnen och Ragnar och Nanny och Magda, om hon icke försmår att
sitta bredvid mig.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
